Storfurstendömet Finlands
Författnings-Samling.

Kyrkolag

för den evangelisk-lutherska kyrkan i Storfurstendömet Finland, af Finlands Ständer vid landtdagen år 1867 antagen och af Hans Kejserliga Majestät den 9 December (27 November) 1868 i nåder stadfästad.

Gifven i Helsingfors, den 6 December 1869.

__________

Wi ALEXANDER den Andre, med Guds Nåde, Kejsare och Sjelfherrskare öfver hela Ryssland, Tsar af Polen samt Storfurste till Finland, etc. etc. etc.  Göre veterligt: På Finlands Ständers underdåniga tillstyrkan vele Wi, med upphäfvande af 1686 års Kyrkolag, 3 och 4 §§ 1 kap M. B., 4 § 7 kap. Ä. B., Kongl. Plakatet den 12 Januari 1726, Riksdagsbeslutet den 14 December 1734 § 8, Kongl. Förordningen den 20 Mars 1735 § 4, Kongl. Brefven den 8 Maj 1731, den 7 Juni 1733, den 24 Juli 1739, den 24 Januari 1740, den 29 Maj 1751 och den 23 Juni 1752 samt Kongl. Kungörelsen den 24 Januari 1781, såvidt dessa författningar icke öfverensstämma med hvad här nedan stadgas, fastställa följande Kyrkolag för den evangelisk-lutherska kyrkan i Storfurstendömet Finland.

Första Afdelningen.
Om evangelisk-lutherska kyrkan i Finland i allmänhet.

Första kapitlet.
Om kyrkans bekännelse.

§ 1.

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristliga tro, som, grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är uttalad i den äldsta kyrkans tre hufvudsymboler samt i den oförändrade augsburgiska bekännelsen och öfriga den lutherska kyrkans i den såkallade konkordieboken upptagna bekännelseskrifter, och fasthåller såsom bekännelsens högsta lag den i dessa bekännelseskrifter klart uttryckta orubbliga sanningen, att Guds heliga ord är enda rättesnöret, hvarefter all lära i kyrkan skall anses och bedömmas.

§ 2.

Kyrkans heliga handlingar skola i öfverensstämmelse med denna bekännelse förvaltas; och böra derföre också de kyrkans böcker, såsom kyrkohandbok, psalm- och evangeliibok samt katekes, hvilka till offentligt bruk vid dessa handlingar i församlingarna antagas, i enlighet med densamma affattade vara.

Andra kapitlet.
Om kyrkans medlemmar.

§ 3.

Till medlemmar i kyrkans gemenskap upptagas: barn genom den heliga döpelsens sakrament; de, hvilka tillhöra ett annat kristligt kyrkosamfund och rätteligen döpte blifvit, genom afläggande af den evangelisk-lutherska kyrkans bekännelse; de, som icke rätteligen döpte blifvit, och icke kristna, hvilka icke mera äro barn, genom afläggande af denna bekännelse och den derpå följande döpelsen.

§ 4.

Kyrkans medlemmar hafva rättighet till fritt bruk af kyrkans förmåner. För dem, som äro födda af föräldrar, tillhörande den evangelisk-lutherska kyrkan, vinnes genom döpelsen rättigheten till kristlig uppfostran och undervisning samt, efter erhållen nödig undervisning och derpå följande konfirmation, rättigheten till begående af Herrans heliga nattvard och kyrkans öfriga förmåner. För kristna af annan trosbekännelse äfvensom icke-kristna, hvilka till evangelisk-lutherska kyrkan öfvergå, vinnes rättigheten till kyrkans förmåner genom denna öfvergång.

§ 5.

Kyrkans medlemmar äro pligtige att föra en kristligt-sedlig vandel, flitigt deltaga i den offentliga gudstjensten och äfven för öfrigt begagna sig af kyrkans nådemedel, låta vid ingåendet af äktenskap detsamma af kyrkan på föreskrifvet sätt helgas äfvensom sina barn döpas, kristligen uppfostras samt enligt den evangelisk-lutherska kyrkans grundsatser i kristendomen undervisas.

§ 6.

Finnes medlem af evangelisk-lutherska kyrkan villfarande meningar hysa, skall kyrkan, på sätt i kap. XII säges, genom grundlig undervisning och kärleksfull förmaning söka honom om hans villfarelse öfvertyga. Låter han ej sig deraf till rätta föras, utan framhärdar i sin villfarelse och önskar att på grund af sin öfvertygelse från denna kyrkas gemenskap sig skilja och till annat kyrkosamfund öfvergå, skall han ej derifrån af kyrkan hindras.

Tredje kapitlet.
Om kyrkans författning.

§ 7.

Den evangelisk-lutherska kyrkans medlemmar i Finland äro fördelade i kyrkoförsamlingar, hvilkas yttre område utgör ett kyrkogäll.

§ 8.

Hvarje evangelisk-luthersk kristen är medlem af den församling, hvarest han kyrkskrifven är, och har del i dess rättigheter och pligter.

§ 9.

Jemte den rättighet, hvilken enligt § 4 tillkommer kyrkans enskilda medlemmar, har hvar och en församling, såsom sådan, rättighet att sina angelägenheter och sin egendom sjelf förvalta, på sätt i denna kyrkolag närmare säges.

§ 10.

Hvarje församling är skyldig att, jemte iakttagande af de pligter, som enligt § 5 tillhöra hvarje enskild kyrkans medlem, bidraga till anskaffande af de medel, hvilka kunna erfordras till underhåll af allt hvad till kyrkoväsendet i församlingen hörer, på sätt derom särskildt stadgadt är.

§ 11.

För det gudomliga ordets offentliga förkunnande och de heliga sakramenternas förvaltande samt för öfriga kyrkliga förrättningar äfvensom för vården om det kristliga lifvet i öfrigt skola i hvarje församling finnas en eller flere prester, hvilkas närmare åligganden och rättigheter i tredje afdelningen af denna Kyrkolag äro bestämda. Hvarje medlem af en församling ege dock rättighet att, om han det önskar, för hvilken kyrklig förrättning det än vara må, anlita i annan församling anställd prest, med dennes begifvande.

§ 12.

Vården om församlings gemensamma angelägenheter utöfvas dels på allmän kyrkostämma, dels af ett vid sådan stämma valdt kyrkoråd; hvarjemte den närmare vården om kyrkans egendom handhafves af en särskildt äfven på kyrkostämma utsedd kyrkovärd.

§ 13.

För handhafvande af kyrkostyrelsen öfver församlingarne är landet indeladt i stift och hvarje stift i prosterier. Inom stiftet utöfvas denna styrelse af en biskop och ett domkapitel, och öfver hvarje prosteri har en prost det närmare inseendet.

§ 14.

Den högsta styrelsen öfver kyrkan i hela landet tillkommer landets regering, och utöfvas på sätt derom särskildt stadgadt är. Rättigheten att föreslå lag i allt, som rör blott kyrkans egna angelägenheter, utöfvas af kyrkan sjelf genom dess representanter på kyrkomöte, men pröfningen och stadfästelsen af de vid kyrkomöten föreslagna lagar tillkommer Kejsaren och landets Ständer vid landtdag. I frågor, som angå kyrkans förhållande till staten äfvensom till kyrkosamfund af annan trosbekännelse, skall kyrkomötet alltid sitt utlåtande afgifva. Alla frågor, hvilka vid kyrkomöten till afgörande förekomma, skola förut vid prestmöten i stiften förberedas.

§ 15.

Uppstår fråga om delning, sammanslående, upphäfvande eller annan förändring af redan inrättade församlingar, eller om nya församlingars stiftande, eller indragning eller sammanbyggande af kyrkor, då skall den, sedan vederbörande församlingar äfvensom domkapitel sig derom yttrat, till Senatens pröfning och afgörande öfverlemnas. Sådan fråga ege församling, efter föregånget kyrkostämmobeslut, eller biskop, efter anställd visitation, på förekommande skäl i domkapitlet väcka, så ock domkapitlet sjelf, då det så nödigt pröfvar. Är frågan väckt, då skola vederbörande församlingar, antingen i samfälta eller särskilda kyrkostämmor, öfver alla med ärendet sammanhängande omständigheter höras och domkapitlet saken med eget betänkande och kyrkostämmoprotokollen derefter till Senaten insända.

§ 16.

Inrättandet af nya och upphäfvandet af redan bestående presttjenster i församlingarna ankomme på församlingarna sjelfva, hvilka ega vid kyrkostämma derom öfverenskomma. Kyrkostämmas beslut skall dock till domkapitlets pröfning och fastställelse öfverlemnas.

§ 17.

Fråga om inrättande af nya eller ändring af redan bestående stift kan på kyrkomöte väckas; och skall mötets förslag derom till Kejsarens pröfning och afgörande öfverlemnas. Om annan fördelning af prosterierna ege domkapitlet efter omständigheterna förordna.

Andra Afdelningen.
Om kyrkans heliga handlingar.

Fjerde kapitlet.
Om allmän och enskild gudstjenst.

§ 18.

Allmän, offentlig gudstjenst skall öfver hela landet i kyrkorna hållas på alla söndagar och dessutom på följande af ålder i den kristna församlingen firade helgedagar, nemligen: juldagen, annandag jul, nyårsdagen, trettondedag jul, Marie bebådelsedag, långfredag, dagen efter påsksöndagen, Kristi himmelsfärdsdag, dagen efter pingstsöndagen och Johannis döparens dag.

§ 19.

Högmessogudstjenst skall på dessa dagar förrättas i alla församlingar så väl på landet som i städerne.

Aftonsångsgudstjenst skall hållas i de städer, der två eller flere prester vid en kyrka tjenstgöra. I öfriga städer äfvensom på landsbygden må äfven aftonsång hållas, der ortsförhållandena sådant tillåta, hvarom vederbörande domkapitel, efter presterskapets och församlingarnas hörande, närmare bestämmer.

Ottesångsgudstjenst skall i alla de församlingar, så på landsbygden som i städerna, der aftonsångsgudstjenst icke hålles, förrättas med predikan öfver Kristi lidandes historia under fastlagstiden och med predikan öfver katekesen på den tid af året, som presterskapet och församlingen, efter träffad överenskommelse, dertill anse lämpligast vara. Dessutom bör ottesångsgudstjenst, der omständigheterna icke sådant hindra, hållas på första dag jul, påsk och pingst.

§ 20.

Uti stad skall hvarje vecka minst en söckendag, hvilken presterskapet i samråd med församlingen bestämmer, bönestund med bibelförklaring anställas, men äfven oftare om domkapitlet, efter presterskapets och församlingarnas hörande, derom förordnar. På landet vare lag samma, der orts- och öfriga omständigheter sådant föranleda och tillåta. I städerna bör bönestund med predikan öfver Kristi lidandes historia hållas de fyra första söckendagarna i veckan näst före påsk.

§ 21.

Den allmänna gudstjensten på förenämnde dagar skall förrättas i den ordning handboken föreskrifver; och må ej prest af eget godtycke derifrån afvika, utan det uttryckligen medgifvet är att i ett eller annat fall sig efter omständigheterna rätta.

§ 22.

Med offentlig gudstjenst på andra antingen kyrkliga eller allmänt medborgerliga högtidsdagar, vare sig böne-, jubel-, tacksägelse- eller klagodagar, förhålles såsom derom antingen redan är stadgadt, eller framdeles för allmänna eller särskilda tillfällen kan förordnadt varda.

§ 23.

Predikan skall på de årliga sön- och högtidsdagarna hållas öfver de för dessa dagar i hand- och evangelieboken bestämda texter. På andra dagar, som med gudstjenst begås, hålles den öfver texter, hvilka antingen för tillfället föreskrifvas eller af predikanten fritt väljas.

Ej må i predikan inblandas hvad till läran icke hörer, minst sådant, som kan föranleda andliga tvifvelsmål eller borgerliga oroligheter, eller innehåller förnärmande hänsyftning på viss person, eller leder uppmärksamheten på förut i församlingen obekanta villfarelser och synder, hvilkas berörande mera länder till förargelse än förbättring, allt vid ansvar, som i § 126 säges.

§ 24.

Vid sången böra begagnas de psalmer, som uti den antagna psalmboken förekomma, och ege predikanten att bestämma, hvilka psalmer eller verser deraf vid gudstjensten skola afsjungas.

§ 25.

Sången må af orgel eller annan lämplig instrumental musik vid gudstjensten på sön- och helgedagar beledsagas; och ankomme på hvarje församling att härom föranstalta.

§ 26.

De böner och förböner, hvilka i hand- och evangeliiboken finnas för den offentliga gudstjensten bestämda, eller för särskilda tillfällen föreskrifvas kunna, skola hållas så som de till innehållet fastställde blifvit. Förböner för sjuka, äfvensom böner och tacksägelser med anledning af barnaföderskors förlossning, eller sjukas tillfrisknande, eller inträffade dödsfall eller andra församlingen rörande förhållanden, må af predikanten i för tillfället valda ordalag kort och enkelt förrättas.

§ 27.

Gudstjensten med hvad dertill hörer skall i hvarje församling förrättas af dem, åt hvilka predikoembetet derstädes anförtrodt är. Annan prest må ej deruti sig inblanda utan kyrkoherdens bifall, der han tillstädes är, eller den på stället tjenstgörande prestens samtycke, eller prostens eller domkapitlets förordnande, med mindre nödfall så fordrar.

§ 28.

Blifver prest, som gudstjenst hålla bordt, af sjukdom eller annat oförmodadt förfall hindrad att den förrätta, då skall den bland församlingens prester, som närmast bor, eller underrättelse om förfallet först erhåller, sig infinna och gudstjensten förrätta.

§ 29.

Varder prest, som ensam i församlingen tjenstgör, sålunda hindrad, eller blifva uti församling, der flere prester finnas, alla på en gäng urståndsatte att gudstjenst förrätta, när församlingen dertill sammankommen är, då må antingen någon af kyrkorådets medlemmar, eller någon af församlingens äldste, eller ock klockaren, sedan en psalm blifvit afsjungen, morgonbön hålla, dagens text och en predikan öfver densamma ur någon godkänd postilla uppläsa, samt sluta med de vanliga kyrkobönerna och välsignelsen.

§ 30.

Alla böra beflita sig om att i kyrkan sig infinna vid gudstjenstens början och densamma till slut bivista. Stör någon genom sitt uppförande andakten under påstående gudstjenst, varde behandladsom i kap. XIII säges.

§ 31.

Högmessogudstjenst må i allmänhet klockan tio föremiddagen begynnas, och må icke dermed för några andra kyrkliga förrättningar uppskjutas; men i stad, der samma kyrka af två eller flere församlingar begagnas, förordne domkapitlet, efter samråd med församlingarna, huru, i anseende till tiden, med högmessogudstjensterna förhållas bör. Lag samma vare om församlingar på landsbygden, der, i anseende till olika tungomål, särskilda högmessogudstjenster hållas, samt om tiden då otte- och aftonsångsgudstjenst begynnas må. Förekommer eljest å en eller annan ort något, som till ändring af tiden kunde föranleda, ege domkapitlet, sedan vederbörande församling blifvit hörd, derom förordna.

§ 32.

Enskilt andakt i sitt hus med dem, som der vistas, bör husfader ofta förrätta, och skall prest i församlingen genom ord och exempel sine åhörare dertill kraftigt uppmuntra.

§ 33.

Enskilt andaktsöfning, vid hvilken flere personer tillsammankomma än att den till husandakt hänföras kan, må ock utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning hållas; dock ej, utan kyrkoherdens särskilda tillstånd, å den tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas. Presterskapet i församlingen bör, så vidt deras tid medger, sådana enskilda andaktsöfningar besöka. Uppträder vid dem någon, som ej är prest, eller ej erhållit vederbörligt tillstånd att offentligen predika, med läroföredrag, som strida mot den evangeliska läran, eller leda till split i kyrkligt hänseende, eller till förakt för den allmänna gudstjensten, eller till andra oordningar, skall kyrkorådet honom förbjuda att sålunda i församlingen vidare uppträda. Med den, hvilken föranstaltar såbeskaffade andaktssammankomster, hvarom nu är sagdt, å tid, då de ej hållas må, eller underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud att vid dem utöfva lärareverksamhet, förhålles såsom i kap. XIII säges.

Femte kapitlet.
Om döpelsen.

§ 34.

Barn af föräldrar tillhörande den evangelisk-lutherska kyrkan skola ulan onödig tidsutdrägt till det heliga dopet befordras. Hafva sex veckor efter barnets födelse förflutit utan att det dop erhållit, erinre kyrkoherden i församlingen barnets föräldrar eller målsmän derom. Varder ej barnet sedan inom åtta dagar döpt och kunna ej giltiga hinder visas, förfares med föräldrarne eller målsmännen på sätt, som i kap. XIII stadgadt är; men barnet må ej emot föräldrars eller målsmäns bestämdt uttalade vilja till dop befordras.

§ 35.

Barndop skall af prest förrättas i den ordning handboken föreskrifver.

§ 36.

Döpelse må anställas antingen i kyrka eller hemma, vare sig hos prest, som derom anmodas, eller hos barnets föräldrar eller målsmän, eller ock hos annan person, allt efter som presten och barnets föräldrar eller målsmän derom öfverenskomma.

§ 37.

När döpelse engång rätteligen verkställd är, får den ej förnyas. Men förnimmer prest barnet ej vara rätt döpt, då skall han det döpa, såsom vore det odöpt.

§ 38.

Hittebarn, om hvars dop säker upplysning ej kan vinnas, varde af prest i den församling, der det funnet är, döpt på sätt i handboken derom föreskrifves.

§ 39.

Befinnes barn så svagt, att fara är att det icke blifver vid lif till dess prest för dess dop hinner tillkallas, då må välfrejdad kristen af evangelisk-lutherska trosbekännelsen barnet döpa i den ordning handboken om nöddop föreskrifver.

§ 40.

Nöddop skall, så snart ske kan, hos kyrkoherden anmälas och, om barnet till krafter kommer, bekräftas i överensstämmelse med hvad handboken derom säger.

§ 41.

Judar och andra icke-kristna, hvilka till den evangelisk-lutherska kyrkan öfvergå, skola döpas på sätt handboken derom stadgar.

§ 42.

Vid döpelsen skola några personer såsom faddrar närvara, dock ej andra än medlemmar af den evangelisk-lutherska kyrkan, som Herrans heliga nattvard begått och till lefvernet oklandrade äro. Faddrarna skola hos presten uppgifvas, då döpelse begäres.

Sjette kapitlet.
Om kristlig uppfostran och undervisning.

§ 43.

Föräldrar och förmyndare skola sina barn och myndlingar kristligen uppfostra och dem behörig undervisning i den evangelisk-lutherska läran bibringa eller bibringa låta. Mästare och husbönder, som andras barn i lära, tjenst eller eljest i sitt hus upptagit, vårde sig lika som föräldrar om barnens kristliga uppfostran och undervisning. Presterskapet i församlingen skall häröfver vaka.

§ 44.

Göra föräldrar, förmyndare, mästare eller husbönder sig härutinnan till försumlighet skyldige, och har barnet uppnått sju års ålder, utan att något för dess undervisning är tillgjordt, mane kyrkoherden dem allvarligen till sin pligt, vid årets läsförhörsmöte eller vid annat lämpligt tillfälle. Efterkomma de dock ej denna tillsägelse, bör kyrkoherden uppmana barnets faddrar eller närmaste skyldemän att i detta afseende föräldrars eller förmyndares pligt fullgöra och om barnets kristliga undervisning besörja.

§ 45.

Hvarje församling är pligtig så föranstalta, att ständigt tillfälle till undervisning i bokläsning och kristendomsläran ej må saknas för barn, hvilkas föräldrar äro oförmögne att derom sjelfva besörja, äfvensom för fader- och moderlösa barn, hvilka ej hafva slägtingar och förmyndare, de der sig om dem kristligen vårda vilja eller kunna. Kyrkoherden skall vaka deröfver att församlingen denna sin pligt behörigen fullgör.

§ 46.

För att meddela en sorgfällig undervisning i kristendomen åt barn, hvilka uppnått den ålder och vunnit den mognad i förståndet, som för ett rätt begående af Herrans heliga nattvard nödiga äro, skall af presterskapet i hvarje församling årligen skriftskola hållas i den ordning presterskapet under kyrkoherdens ledning sig emellan öfverenskommer; och ege domkapitlet, sedan presterskapet och församlingarne blifvit i saken hörde, att bestämma huru lång tid af året åt denna skriftskoleundervisning egnas bör.

Önska föräldrar eller målsmän, att deras barn enskildt af någon viss prest i egen eller annan församling undervisas må, och den härom anlitade presten dertill lemnar sitt bifall, vare slik enskild skriftskola medgifven.

Tredskas föräldrar eller målsmän att låta sina barn och myndlingar i behörig tid skriftskola bivista, erinre kyrkoherden dem om deras försumlighet och om den själavåda, som af en fördröjd skriftskola kan följa; låta de ej af kyrkoherdens tillsägelse sig rätta, anmäle kyrkoherden derom i kyrkorådet.

§ 47.

Hvilka af barnen till nattvardens begående må anses mogna, pröfve kyrkoherden i samråd med de prester, som i barnens undervisning deltagit. Med barn, hvilka två år allmän skriftskola bivistat och dock ej pröfvats mogna alt Herrans nattvard begå, skall särskild skriftskola hållas.

§ 48.

Med de barn, hvilka efter slutad skriftskola pröfvats vara kristligen beredda att sin tro bekänna och Herrans heliga nattvard begå, skall på den dag, som af kyrkoherden utsättes, och på sätt handboken närmare föreskrifver, i kyrkan anställas offentlig konfirmationsakt, hvarvid barnen sin trosbekännelse aflägga.

Barn, hvilka af giltiga skäl, dem kyrkoherden eger pröfva, icke kunna i den gemensamma konfirmationsakten deltaga, må särskildt konfirmeras.

§ 49.

Till utrönande huruledes isynnerhet ungdomen förkofrat sig i bokläsning och kristendomskunskap, äfvensom af de insigter, församlingen i allmänhet i kristendomen eger, samt för att dem deruti ytterligare förkofra och stadfästa, skall presterskapet hvarje år inom hela församlingen anställa läsmöten i den ordning särskildt föreskrifvet är, hvarvid skola sig infinna föräldrar, husbönder, tjenare och arbetare, samt barn, som till den ålder kommit att förhör med dem kan och bör företagas.

§ 50.

Då vid otte- och aftonsångsgudstjenster predikan hålles öfver något stycke i katekesen, skall efter predikans slut ett kort förhör i kyrkan öfver samma stycke anställas, särdeles med den ungdom, som de närmast föregående åren blifvit till Herrans heliga nattvard admitterad.

§ 51.

Vid kristendomsundervisningen skall den katekes begagnas, som vederbörligen i församlingen antagen eller tillåten är.

§ 52.

Huru förhållas skall med dem, hvilka visa försumlighet i inhemtandet af kristendomskunskap eller i meddelandet af kristlig uppfostran och undervisning åt sina barn, stadgas i kap. XIII.

§ 53.

Gifver kristen af främmande trosbekännelse eller icke-kristen presterskåpet i någon församling, med redigt förstånd och fri vilja, sin önskan tillkänna att i den evangelisk-lutherska kyrkans gemenskap upptagen varda, anmäle det kyrkoherden hos domkapitlet och afvakte dess svar. Sedan domkapitlet derom förordnat, skall den, som öfvergå vill, sorgfälligt undervisas i den evangeliska läran och, sedan han deri nödig kunskap erhållit, i den evangeliska kyrkans gemenskap intagas, på sätt handboken derom säger.

Intagning af främmande kristna trosförvandter må ske inför kyrkorådet, och församlingen derom följande söndag under bön till Gud underrättas. Intagning af icke-kristna skall i kyrkan för sig gå och kungörelse derom med tjenliga uppmaningar till församlingen nästföregående söndag från predikstolen uppläsas. Kunna de, som intagas skola, för sjukdom eller andra skäl ej infinna sig i kyrkan, må intagningen ske enskildt i vittnens närvaro och församlingen derom följande söndag underrättas.

Sjunde kapitlet.
Om skriftermål.

§ 54.

Allmänt skriftermål, hvari de, som skriftas, i allmänhet erkänna och afbedja sina synder samt aflösning erhålla, skall, på sätt handboken föreskrifver, förrättas såsom en beredelse till Herrans heliga nattvard med alla dem, hvilka af detta sakrament vilja delaktige varda. De, hvilka gemensamt Herrans nattvard begå, skola också gemensamt i skriftermål, som i kyrka förrättas, deltaga.

§ 55.

Önskar någon eljest att enskildt för själasörjaren sådan allmän syndabekännelse aflägga och af honom aflösning emottaga, skall det honom icke förmenas.

§ 56.

Särskilt skriftermål, hvari någon särskild synd bekännes och afbedes eller annars i samvetsnöd och oro tröst och råd begäres ur Guds heliga ord, skall af själasörjaren med dem, som sådant åstunda, anställas, och må deri särskild aflösning åt de botfärdiga meddelas.

§ 57.

Med dem, hvilka för några uppenbara grofva synder och missgerningar blifvit dömda, skall särskildt skriftermål förrättas, på sätt handboken säger, då de med betygande af ånger öfver sin synd och längtan efter aflösning derom anhålla. Detta skriftermål må ske antingen enskildt för presten eller i närvaro af några medlemmar i församlingen, eller ock i hela församlingens närvaro inför Herrans altare, allt efter deras önskan, som sådant skriftermål begära.

§ 58.

Med dem, hvilka vilja för själasörjaren i hemlig bekännelse uppenbara något brott, som deras samvete besvärar, skall själasörjaren vid särskildt skriftermål på följande sätt förfara:

a) Är gerningen, som syndaren bekänner, redan fullbordad och ej andra kunnig, än honom och dem, som med honom deri möjligen delaktige varit, och visar han botfärdighet, må presten honom aflösa. Lag samma vare, då han gerning bekänner, för hvilken han under ransakning stått, men af domaren blifvit frikänd.

b) Är gerningen sådan, alt den menniskors lif eller allmän välfärd angått, och har derom på sannolika skäl grundadt rykte allmänt gängse varit, eller syndaren för denna gerning offentligen beskyld eller lagförd blifvit, förmane honom presten till bekännelse inför domaren. Vill han ej sig dertill beqväma, och är gerningen fullbordad och kan ej mer till någons skada eller förderf lända, må presten dock med aflösningen göra något anstånd, der syndaren ej är i dödsfara stadd och botfärdighet visar. Men kan någon ofärd eller skada ännu af gerningen vållas, såsom att annan för samma sak allmänt misstänkt eller lagförd är, eller annat dylikt, må ej aflösning ske innan han gerningen inför domaren bekänner, eller, om han i yttersta dödsfara är stadd, den inför två eller ett vittne utom presten bekänt.

c) Den, som under biktens insegel sig sålunda till presten förtror, må icke presten röja, vid ansvar, som i § 123 säges. Varder prest till vittnesmål kallad i sak, hvarom han ej annat känner än det honom i bikt är anförtrodt, skall han det ej yppa.

d) Yppar någon i hemlig bikt brott, som han och flere med honom för händer hafva mot fäderneslandets lugn och säkerhet, eller enskildes lif och välfärd, då skall presten noggran[n]t utröna alla omständigheter, der det ske kan, och syndaren förmana att gerningen öppet angifva. Kan ej denne dertill förmås, anmäle presten tidigt och försigtigt saken hos dem det vederbör och meddele dem omständigheterna, så vidt han pröfvar det ske kunna, utan att syndaren hvarken omedelbarligen eller medelbarligen derigenom må röjas.

Åttonde kapitlet.
Om Herrans nattvard.

§ 59.

Herrans heliga nattvard skall vid den allmänna gudstjensten på sön- och högtidsdagar utdelas, så ofta församlingsmedlemmar, för hvilkas nattvardsgång inga hinder förefinnas, tillkännagifvit sin åstundan att deraf delaktige varda.

§ 60.

Alla de, som önska Herrans heliga nattvard begå, skola hos kyrkoherden i församlingen denna sin önskan anmäla.

§ 61.

Begär någon i församling, der nattvarden dagen efter skriftermålet utdelas plägar, att genast, sedan skriftermålet är förrättadt, af densamma enskildt delaktig varda, och kan han förete giltiga skäl, såsom bortresa, den ej uppskof tål, eller annat dylikt; varde det ej vägradt.

§ 62.

Är någon sjuk eller af ålderdom svag och förmår ej till kyrkan sig begifva, eller är annat verkligt nödfall för handen; då må nattvardens utdelande äfven hemma i husen ske.

§ 63.

Ej må annan än prest den heliga nattvarden utdela. Men är någon i dödsfara stadd, såsom sjönöd eller annan olycka, och kan ej prest anträffas, må hvilken kristen han derom anlitar nattvard honom tilldela, om han till styrka för sin tro densamma önskar begå.

§ 64.

På hvars och ens egen pröfning må det ankomma huru ofta han sig till deltagande i den heliga nattvarden infinna vill. Uteblifver någon öfver ett år, må presterskapet i församlingen, der han bor, med kristlig kärlek och saktmod honom om hans försummelse af nattvarden erinra, såsom i § 91 säges.

§ 65.

Till den heliga nattvarden må ej tillträde lemnas åt:

a) dem, som ännu icke undervisade och konfirmerade äro, såsom i kap. VI stadgas, med mindre så är att de på sotsäng synnerlig längtan derefter yttra och begrepp om dess betydelse ega;

b) fånar, så länge de ej kunna sig besinna;

c) dem, hvilka för brott af verldslig rätt dömde blifvit, så länge de icke underkasta sig särskild skrift, äfvensom dem, hvilka af domkapitlet förklarats vara från nattvardens begående tillsvidare uteslutne.

§ 66.

För löst tal och rykte, eller hat och illvilja, eller egen eller sine anhöriges sak, eller af hvilken annan förevändning som helst, som i lag ej grundad är, fördriste sig ingen prest från den heliga nattvarden någon utestänga, vid ansvar som i § 126 säges.

§ 67.

Stumme, som kristligen lefva, må den heliga nattvarden ej förmenas, när de tydligen gifva sin längtan tillkänna, ej heller sinnessjuke, när de redige äro.

§ 68.

Anmäler sig någon till Herrans nattvard, som veterligen för grof missgerning anklagad och under ransakning är, eller någon, som stått under ransakning för missgerning, hvars upptäckande, i brist af då tillgängliga fulla bevis, blifvit till framtiden utstäldt, skall kyrkoherden, före nattvardens begående, honom allvarligen till uppriktig bekännelse uppmana.

§ 69.

Anmäler sig någon okänd till Herrans heliga nattvard, förfare prest såsom i § 155 mom. b. sagdt är.

§ 70.

Finnes någon, som till Herrans heliga nattvard framträda vill, af starka drycker öfverlastad eller eljest synbarligen i oredig sinnesförfattning, varde från nattvardsbordet afvisad.

Nionde kapitlet.
Om vigsel till äktenskap.

§ 71.

De, hvilka äktenskap med hvarandra ingå vilja, skola genom vigsel förenas, på sätt handboken derom säger.

§ 72.

Förrän vigsel sker, skall äktenskapsaftalet under bön till Gud i kyrka afkunnas, på sätt derom särskildt föreskrifvet är.

§ 73.

Lysning till äktenskap skall af kyrkoherden i den församling, der bruden kyrkskrifven är, utfärdas.

Lysning må ej beviljas:

a) då endera mannen eller qvinnan icke kristen är;

b) för man eller qvinna, som af Herrans heliga nattvard ännu ej delaktig blifvit;

c) i de fall, der äktenskap i allmän lag eller dithörande författningar förbjudet är.

§ 74.

Har lysning skett och icke hinder för det tilltänkta äktenskapets fullbordan blifvit anmäldt; då bör vigsel anställas och dermed ej länge uppskjutas, så framt ej särdeles vigtiga skäl sådant föranleda.

§ 75.

Vigsel må förrättas antingen i kyrka eller hemma, och skola minst två vittnen dervid närvara.

§ 76.

Är det annan prest, än kyrkoherden i den församling, der lysning afkunnad blifvit, som vigsel förrätta skall, utfärde kyrkoherden bevis, att lysning skett och att hinder emot äktenskapets fullbordan med vigsel ej förefinnas. Ej må annan prest, utan sådant bevis, vigsel förrätta, vid ansvar, som i § 126 säges.

§ 77.

Nekar mannen eller qvinnan att med den andra gifte ingå, när han eller hon vid sjelfva vigseln derom af presten tillspörjes, innehålle presten med förrättningen.

Tionde kapitlet.
Om barnaföderskors kyrkogång.

§ 78.

När hustru barn framfödt och derefter återvunnit sin helsa, skall för henne bön och tacksägelse af prest hållas, antingen vid hennes första kyrkogång eller ock hemma, på sätt i handboken säges.

§ 79.

Har fästeqvinna eller den, hvilken blifvit häfdad under äktenskapslöfte, framfödt barn, skall för henne, antingen i kyrkan eller hemma, sådan bön hållas, som i handboken särskildt föreskrifven är.

Elfte kapitlet.
Om begrafning och jordfästning.

§ 80.

Då dödsfall timat, skall, efter ofördröjligen derom hos församlingens kyrkoherde skedd anmälan, den aflidne sist ett halft år efter dödsfallet begrafvas antingen å allmän begrafningsplats eller å särskildt grafställe, som han sjelf före sin död eller hans anhörige derefter med vederbörligt tillstånd för honom utsett.

§ 81.

Begrafning må ske antingen i den församling, der dödsfallet skett eller der den aflidne i dödstimmen bosatt varit eller fastighet efterlemnat, eller der han sjelf om lägerstad för sig före sin död förordnat, eller hans anhörige en sådan för honom utse vilja.

§ 82.

Jordfästning skall förrättas på ett af de två sätt, som i handboken föreskrifne äro.

§ 83.

Jordfästning på det i handboken upptagna fullständigare sättet, eller såkallad högtidlig jordfästning, må ej någon förnekas, utom i de fall här nedan omförmälas.

Vid sådan jordfästning få de inom församlingen vanliga ceremonier med procession, klockringning m. m. efter vederbörandes åstundan begagnas.

§ 84.

Jordfästning, som nu omförmält är, må förrättas antingen vid grafven, eller i kyrkan, eller å särskildt rum, som dertill af församlingen begagnas, eller ock i den aflidnes bostad, der omständigheterna sådant påkalla.

§ 85.

Skall den aflidnes lik begrafvas i annan församling, än der dödsfallet timat, må jordfästningen förrättas i den af dessa församlingar vederbörande helst åstunda. Har jordfästningen skett i annan församling än den, der liket begrafves, må icke vid dess nedläggande i grafven någon ytterligare kyrklig förrättning anställas.

§ 86.

Om den aflidnes make eller närmaste anförvandter det åstunda, må i sammanhang med jordfästningen äfven likpredikan hållas af prest, som dertill är villig.

§ 87.

Hållas vid jordfästning personalier öfver den aflidne, må de vara affattade utan vidlyftighet och fåfängt beröm.

§ 88.

På det kortare sätt, som i handboken föreskrifvet finnes, skola jordfastas: dödfödt barn; barn, som aflidit förrän det döpelsen undfått; den som i någon församling aflidit, utan att kändt är hvem han är eller hvar han sitt rätta hemvist haft; den som aflidit under omåttligt bruk af starka drycker; de som dödat hvarannan i brådskilnad eller eljest ljutit döden under föröfvandet af brott, samt den som med berådt mod sig sjelf lifvet afhändt.

Sådan stilla jordfästning förrättas af prest, men utan några ceremonier, tal, predikan, klockringning, i närvaro endast af närmaste anhöriga, om sådane finnas och den döde åtfölja vilja, och de personer, som för begrafningen oumbärlige äro.

Tolfte kapitlet.
Om enskild själavård.

§ 89.

Presterskapet inom hvarje församling åligge att sina åhörare äfven enskildt med Guds ord flitigt besöka, samt om deras kristliga tro och lefverne sig vårda.

§ 90.

Finnes medlem af församlingen hysa mening, hvilken mot den evangelisk-lutherska läran stridande är, bör presterskapet i den församling, der han bor, honom med saktmod och kärlek undervisa och ur Guds ord om hans villfarelse söka öfvertyga.

§ 91.

Den, hvilken längre tid från nattvardens begående sig afhållit, skall prest med kärlek och saktmod vidtala och genom bevekliga föreställningar och uppmaningar ur Guds heliga ord söka hos honom verka en sådan sinnesstämning, att han sig till upprättelse och tröst vill och kan Herrans nattvard begå. Visar han härvid ett fortfarande förakt och motvilja mot nattvarden, förfares med honom såsom i § 103 säges.

§ 92.

Andligen bekymrade skall prest, kallad eller sjelfmant, ur Guds ord undervisa, trösta och styrka.

§ 93.

Har någon blifvit dömd för brott, skall presterskapet med allvar och kärlek honom särskildt vidtala och, efter hans olika själstillstånd, antingen till botfärdighet söka beveka, eller ock trösta och uppmuntra.

§ 94.

Är någon i församlingen, ändock han icke för något brott dömd blifvit, allmänt känd för lastbart lefverne, skall presterskapet äfven honom särskildt vidtala och förmana.

§ 95.

Varder prest till sjuk kallad, då skall han kallelsen efterkomma, utan så är, att han sjelf sjuk ligger, allmän gudstjenst förrätta skall eller kan uppvisa annat laga förfall, som gör det omöjligt för honom att sig infinna. Är hindret sådant, som snart öfvergår, underlåte då ej att sig genast derefter inställa. Försummar prest sin pligt härutinnan, stånde ansvar, såsom i § 125 säges.

§ 96.

Ligger någon sjuk längre tid, utan att prest till sig kalla låta, må prest honom icke dess mindre besöka och om hans själstillstånd med honom tala. Har den sjuke fört ett ogudaktigt lefverne, vårde sig prest om honom i synnerhet.

§ 97.

Är någon ort af smittosam farsot hemsökt, vare det prests skyldighet att icke allenast sig hos de sjuke infinna, då han kallad varder, utan ock sjelfmant dem besöka och sig om deras andliga väl vårda, så länge tid är och de sjuke ännu fullt medvetande hafva. Han skall ock förmana dem, som vid helsan äro, att i tid besinna hvad till deras själaväl hörer.

§ 98.

Dem, som i fängelse sitta, skall vederbörande presterskap flitigt besöka, om hvars och ens sinnestillstånd och kristendomskunskap särskildt taga kännedom, der de okunnige äro dem med sorgfällighet undervisa, allvarligen tillse, att osedlighet och last bland dem förekommas må, samt genom samtal och tjenliga föreställningar ur Guds heliga ord dem till bättring söka beveka.

§ 99.

Fånge, som till döden dömd är och straffet undergå skall, bör dertill af prest kristiligen beredas. Denna beredelse åligger närmast fängelsets prest, eller, der sådan ej finnes, presterskapet på orten; dock må äfven annan prest, som till denna grannlaga tjenst företrädesvis skicklig anses, dertill af domkapitlet förordnas. Önskar dödsfånge viss prest på orten vidtala, vare den kallade ovägerligen pligtig hans önskan efterkomma. Önskar han att prest honom till afrättsplatsen följa må, neke honom ej prest denna tjenst.

Trettonde kapitlet.
Om kyrkotukt.

§ 100.

Med afseende å dem, hvilka genom lastbar vandel eller villfarande lära eller försummande af sin kristliga kallelses pligter förargelse i församlingen åstadkomma, skall en kristlig kyrkotukt af församlingens presterskap och kyrkoråd handhafvas.

§ 101.

Finnes någon i församlingen sig förhärda i en uppenbar och allom veterlig synd och last, för hvilken han dock icke lagförd är, skall han först erhålla varning af kyrkoherden allena; låter han sig ej deraf rätta, då skall varning förnyas af kyrkoherden jemte två eller tre församlingens för kristligt allvar kände medlemmar; följer ej heller då rättelse, varde förmaningen i hela församlingens namn honom af kyrkorådet meddelad. Framhärdar han dock i sin obotfärdighet, då må kyrkorådet förklara honom förlustig rättigheten att vara vittne vid dop, att deltaga i val af ledamöter i kyrkorådet, af ombud vid kyrkomöte och af valmän dertill, samt att sjelf till nämnde befattningar väljas; dock skall kyrkorådets härom fattade beslut underställas domkapitlet, som, om omständigheterna finnas dertill föranleda, eger kalla den felande inför sig och, derest han, efter erhållen allvarlig förmaning, ingen bättring visar, förklara honom på bestämd tid oskicklig att Herrans nattvard begå. Afstår han från sin synd samt bekänner och afbeder henne särskildt skriftermål för själasörjaren, må kyrkorådet åter tillerkänna honom förenämnda rättigheter; gifve det ock domkapitlet tillkänna. Lag samma vare med dem, hvilka för grofva brott inför verldslig rätt ställda och der till ansvar dömda blifvit, men af denna bestraffning sig ej rätta låtit.

§ 102.

Vägra föräldrar att låta sina barn till dop befordras, eller försummar någon församlingens medlem uppsåtligen att förskaffa kristlig uppfostran och undervisning åt egna barn eller åt sådana, som under dess vård äro, och hafva de icke låtit sig genom förmaningens ord rätta, må äfven med dem förfaras såsom i § 101 nämndt är.

§ 103.

Gör medlem af församlingen sig skyldig till uppenbart förakt för Guds ord och gudaktighetens öfning, till oenighet i äktenskap, till hårdhet emot barn, husfok eller andra underhafvande, till olydnad mot föräldrar samt till oförsonlighet, och har han ej genom undervisningens och förmaningens ord sig rätta låtit; vare lag samma som i § 101 säges.

§ 104.

Söker församlingsmedlem, som villfarande meningar hyllar, att andra dertill öfvertala, och vållar sålunda oro och förargelse i församlingen, eller försummar någon att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud att hålla läroföredrag vid enskildt andaktssammankomst, anmäle kyrkorådet derom i domkapitlet.

§ 105.

Försummar medlem af församlingen, med hvilken förhör i bokläsning och kristendomskunskap nödig anses, att bivista läsförhör, eller låter icke någon sina barn eller andra personer, som under hans lydno stå, läsförhör eller äkriftskola bivista, eller gör någon sig skyldig till oordning vid gudstjenst, eller till sådan förseelse dervid, som i § 30 nämnes, eller bryter mot livad i § 33 om tiden för enskildt andaktssammankomst stadgadt är, varde varnad, såsom i § 101 säges. Bättrar han sig ej deraf, anmäle kyrkorådet saken hos verldslig rätt.

Tredje Afdelningen.
Om de kyrkliga embetena för förvaltandet af kyrkans heliga handlingar.

Fjortonde kapitlet.
Om prestembetet i allmänhet.

§ 106.

Prestembetet tillkommer att den offentliga gudstjensten, de heliga sakramenterna och andra kyrkliga handlingar, som i kap. VI, VII, IX—XI nämnde äro, förvalta. Ej må någon hvad sålunda prestembetet tillhörer utöfva, utan han, på sätt här nedan säges, till embetet blifvit skicklig befunnen och invigd; men i nödfall gälle hvad derom, efter hvarje saks beskaffenhet, stadgadt är. Åt välkände och kristligt sinnade personer må dock biskopen och domkapitlet, efter föregången pröfning, lemna tillåtelse att predika och att i kristendomsundervisningen i församlingen deltaga. Åt studerande, som sig till predikoembetet bereda, kunna ock kyrkoherdarne i församlingarne sådan tillåtelse meddela.

§ 107.

Prestembetets särskilda åliggande är ock att den enskilda själavården och en kristlig kyrkotukt handhafva; utan att dock öfrige församlingsmedlemmar från skyldighet och rättighet att deri deltaga uteslutne äro.

§ 108.

Den, som vill i prestembetet inträda, skall hafva ett obefläckadt namn och rykte, vara känd för ett gudfruktigt och kristligt lefverne, hafva uppnått tjugutvå års ålder, innehafva vid universitetet godkända insigter i de ämnen, som till prestbildningen höra och särskildt föreskrifne äro, samt ej vara behäftad med sådan sjukdom eller lyte och fel på lemmar, uttal eller sinnen, som för prestembetets förrättande hinderligt eller eljest anstötligt år.

§ 109.

Den, som anhåller om ordination, bör till sin ansökning foga: dopattest samt bevis öfver nattvardsgång och frejd, utlärdade af vederbörande kyrkoherde; vittnesbörd från universitetet öfver sitt uppförande och idkade studier derstädes; bevis öfver de lärdomsprof han aflagt och, derest han öfver halft år från universitetet skild varit innan han sig till ordination anmäler, intyg öfver sitt lefverne, utgifvet af kyrkoherden i den eller de församlingar, der han under tiden vistats. Innehar sökanden redan tjenst, på hvilken honom ordination beviljas kan, bilägge då sin ansökning jemte behörigt prestbevis, vittnesbörd från det embetsverk, hvarunder han lyder. Är det domkapitel, vare blott ansökning tillräcklig.

§ 110.

Hvar, som till domkapitlet inlemnat ansökning om ordination till predikoembetet, skall, innan denna honom meddelas, för biskop och domkapitel ådagalägga sin förmåga att predikoembetet till Guds församlings uppbyggelse bestrida genom följande prof:

a) i den stad, der domkapitlet har sitt säte, på dertill utsatt dag vid offentlig gudstjenst aflägga predikoprof på finska och svenska språken;

b) inför domkapitlet anställa katekisation öfver något honom förut förelagdt stycke af katekesen samt hålla en kort förklaring öfver något förut för honom uppgifvet bibelställe; samt

c) inför domkapitlet undergå offentligt förhör, hvarvid biskopen, domprosten och de begge theologiskt bildade assessorerne i domkapitlet undersöka huruvida han eger förmåga att i utöfningen af prestembetet tillämpa de theologiska kunskapsämnen, hvari hans vetenskapliga insigter redan blifvit vid universitetet bedömde. Och afgöre domkapitlet i den ordning, som för behandling af derstädes förekommande ärender föreskrifven är, huruvida sökanden må till erhållande af ordination godkännas eller icke.

§ 111.

Ej må någon till prestembetet invigas, utan att han kallelse till ordinarie tjenst i församlingen eller ock till presterlig tjenstgöring såsom biträde ät annan prest bekommit, eller ock innehar ordinarie läraretjenst i vetenskaper eller språk vid landets universitet eller lärda skolor, eller anställning som ordinarie tjensteman vid domkapitel, och sig derjemte förbundit att efter domkapitlets bepröfvande med presterlig tjenst biträda på den ort, der han tjenst innehar, eller ock å annan ort på tid, då hans ordinarie tjenst sådant tillåter.

§ 112.

Är ordinarie presttjenst ledig, eller är prest från embetets utöfning skild för längre eller kortare tid, eller finner domkapitlet ordinarie prest af sjukdom eller ålderdom urståndsatt att sitt embete tillfyllest sköta, eller är församling så vidsträckt och folkrik, att ordinarie prest ej ensam dess tillbörliga vård kan medhinna, ege domkapitlet, till tjenstens förvaltande eller till biträde åt ordinarie prest, bland dem, som sig till erhållande af prestembetet anmält, någon kalla och förordna, då ledig prest ej finnes, som dertill kan utses. Till biträde åt ordinarie prest varde, så vidt möjligt är, den han helst önskar förordnad, der den kallade i öfrigt antaglig är; åtnjutas nådår vid ledigt prestgäll, varde den helst till predikant under nådåren förordnad, som nådårsrättens innehafvare dertill föreslår.

§ 113.

Ej må ordination af hjelpprester ske utan verkligt behof för kyrkans och församlingarnas tjenst, eller så länge redan ordinerade inom stiftet finnas, som ledige och till tjenstgöring användbare äro.

§ 114.

Enhvar skall ordineras i det stift, der han till tjenst kallad blifvit, eller der han önskar att som prest inträda. Ej må dervid afseende göras huruvida han inom eller utom stiftet född eller uppfostrad är. Äro de, som prestembetet ansökt, flere än behof af hjelpprester för tiden påkallar, då må stiftets barn företrädesvis antagas, der de med de öfrige jemngode finnas.

§ 115.

Prestordination skall af biskopen i stiftet förrättas. Är biskopsembete ledigt, eller är biskop af sjukdom hindrad, må domprosten eller äldste prestvigde assessorn i domkapitlet ordinationen förrätta.

§ 116.

Ordination skall förrättas i stiftets domkyrka, om icke nödfall fordrar att det annorstädes sker. Innan den företages, bör derom, om så ske kan, nästföregående sön- eller högtidsdag i kyrkan under bön till Gud tillkännagifvas.

§ 117.

Vid ordinationen, som förrättas i den ordning handboken säger, skola de, som till prestembetet invigas, följande ed aflägga: Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, att jag vid utöfningen af predikoembetet i Guds församling, det jag nu står färdig att emottaga, troget och oförfalskadt skall hålla mig till Guds heliga ord, uppenbaradt i gamla och nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter samt till den evangelska-lutherska kyrkans derpå grundade bekännelse, så att jag hvarken uppenbarligen förkunnar och utsprider eller hemligen främjar och hyllar deremot stridande läror. Jag skall ock med all flit och trohet vinnlägga mig om att mine åhörare uti Guds ord rätt undervisa och de heliga sakramenterna efter Kristi instiftelse förvalta, samt gudaktighetens öfning uti inbördes kärlek och en i allo måtto god, fridsam och ärbar umgängelse med lära och föresyn styrka och främja. Desslikes vill och skall jag kyrkans lag och gällande stadgar troget efterlefva och handhafva; hvad mig i embetet åligger sorgfälligt fullgöra, mina förmän skyldig hörsamhet, mina medtjenare broderlig välvilja, mina åhörare beredvillig tjenst och all billighet bevisa. Detta allt vill och skall jag redligen efterkomma, som en rättskaffens prestman egnar och anstår, så att jag derför svara kan inför Gud och menniskor, utan allt påfund och arga list. Så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.

§ 118.

Sedan ordinationen skett, och de ordinerade inför domkapitlet tro- och huldhetsed aflagt, skall prestbref, till bevis å hvars och ens kallelse och ordination, underskrifvet af den, som ordinationen förrättat, till dem utgifvas, och enhvar derefter sin tjenstgöring genast vidtaga.

§ 119.

Hvar, som sålunda prestembetet tillträdt, skall för sin tjenst lön erhålla. Prest, som ordinarie beställning innehar, skall aflönas af den församling eller inrättning, i hvars tjenst han är, på sätt derom särskildt stadgadt är. Prest, som till biträde åt annan förordnats, erhålle lön af den, till hvars hjelp han skickad är; sämjas de ej derom, bestämme domkapitlet hvad skäligt och billigt är.

§ 120.

Prest skall söka att förkofra sig uti Guds ords kännedom och andra för embetets värdiga utöfvande nyttiga kunskaper, troget uppfylla sitt embete, noggrannt iakttaga hvad vid dess utöfning till efterrättelse förordnadt är, bevisa förmän hörsamhet, beflita sig om tukt och ordning, uti umgänge och lefverne ådagalägga anständighet, saktmod och välvilja, icke söka slem vinning eller befatta sig med göromål, bestyr och handteringar, som embetet ej anstå, ej genom olofliga medel söka sin befordran, och uti allt och allestädes bete sig som en värdig ordets tjenare och samvetsöm själasörjare.

§ 121.

Prest må ej främmande trosförvandt sitt embetes tjenst påtruga; men anmodas han frivilligt att främmande trosbekännare med presterlig tjenst tillhandagå, skall han det ej vägra, och förrätte då tjensten efter den lutherska kyrkans handbok.

§ 122.

Lärer eller utsprider prest meningar, som mot den evangelisk-lutherska trosbekännelsen stridande äro; varde till domkapitlet inkallad att sig förklara, upplysas och förmanas, samt, om möjligt, till rätta föras. Vidblifver han dem, eller tager dem åter upp, sedan han dem återkallat, miste embetet.

§ 123.

Uppenbarar prest hvad honom i hemligt skriftermål anförtrodt är, annorlunda än som i § 58 säges, hafve prest embetet förverkat.

§ 124.

Finnes prest i embetets utöfning af starka drycker öfverlastad, varde suspenderad från sex månader till två år. Sker det annan gång, miste embetet.

Beträdes prest med fylleri och dryckenskap utom tjenstgöring, varde suspenderad första gången frän en till sex månader och, om det andra gången sker, från sex månader till två år.

§ 125.

Vägrar prest utan laga förfall eller skäl, i den församling der han tjenstgörande är, sitt embetes tjenst, då han om döpelse, den heliga nattvardens meddelande, sjukbesök eller annan presterlig förrättning af medlem i församlingen eller någon der vistande medlem af annan församling anmodas, eller försummar han utan laga förfall gudstjensts hållande å sön- eller helgedag; straffes med suspension från tre månader till ett år efter omständigheterna.

Viger prest innan lysning i behörig ordning skett eller dem, som ej få ingå äktenskap med hvarandra, eller utfärdar han intyg om hinderlöshet till vigsel, der hinder förefinnas; miste embetet.

Tager eller betingar prest sig muta för att i embetet orätt främja, varde afsatt. Betingar han sig eljest för sin embetsåtgärd någon belöning eller sportel, dertill han ej berättigad är, straffes med suspension från en till sex månader.

§ 126.

Bryter prest annorledes mot sitt embetes pligter såsom: att han vid kyrkliga förrättningar på svårare sätt afviker från den antagna handboken; inblandar i predikan det obehörigt är; lyser till äktenskap i annan församling än der bruden kyrkskrifven är, eller viger utan att hafva vederbörligt intyg öfver hinderlöshet till vigsel; söker sin befordran genom röstvärfning, olaga lönebeting, eget förordande eller medsökandes förklenande eller andra olofliga medel; försummar eller vårdslösar sitt embete eller gör sig skyldig till missbruk deraf; ligger genom eget förvållande i kif och osämja med sina embetsbröder eller församlingsmedlemmar, eller befattar sig såsom sakdrifvare med rättegångar, de der hvarken honom, dem som under hans vilja stå eller prestbolet angå; inlåter sig i handtering, som ej skickar sig för hans embete, eller åstadkommer genom sitt förhållande annorledes förargelse; straffes, efter hvar saks beskaffenhet, med enskild eller offentlig varning, förlust af lön från en till sex månader eller, om omständigheterna synnerligen försvårande äro, med suspension från två månader till ett år.

§ 127.

Der prest för vårdslöshet, försummelse eller fel i tjensten dömes till ansvar, vare han ock pligtig att ersätta all den skada, derigenom vållats.

§ 128.

Har någon två gånger med suspension eller ock tre gånger med löneförlust och en gång med suspension straffad varit, och bryter ånyo, då skall han mista prestembetet, med mindre den sednaste förseelsen är så ringa, att den endast af varning förtjent anses.

§ 129.

Prest, som till suspension är dömd, skall sig under tiden från utöfningen af all presterlig tjenst afhålla. Ej må han tjensteår för den tid beräkna, eller befordran till annan tjenst vinna så länge suspensionen räcker. Innehar han ordinare tjenst, bestämme domkapitlet i utslaget den andel af inkomsterna, som han för sig åtnjuta må, och huru stor del honom, som tjensten under tiden förrättar, tillkomma bör. Å boställe, som tjensten åtföljer, må den, som suspenderad är, dock bostad behålla.

§ 130.

Har prest under suspensionstiden väl och skickligt sig förhållit, träde han, sedan den tilländagått, till sin tjenst åter. Finnes det annorlunda, ege domkapitlet makt honom ytterligare på någon tid derifrån afhålla. Har han med presterlig tjenst under tiden sig befattat, varde ytterligare, efter domkapitlets bepröfvande, på längre eller kortare tid suspenderad. Ej må för osedligt förhållande suspenderad prest sin tjenst åter vidtaga, utan domkapitlets förordnande.

§ 131.

Är prest till förlust af sin lön för en eller flere månader dömd, vare dock pligtig sin tjenst oafbrutet förrätta. Ej skall i den lön, som förverkad är, boställe och tillfälliga inkomster beräknas. Den andel af lön, som prest frånkänd blifvit, skall understödsfonden för fattige obefordrade prestmän tillfalla, der ej annorlunda förordnadt är.

§ 132.

Offentlig är den varning, domkapitlet meddelar. Anses någon dertill förfallen, då skall han till domkapitlet inkallas och der inför protokollet varnas, eller ock, der så lämpligt pröfvas, antingen i bref från domkapitlet, eller genom prosten, på domkapitlets anmodan, varningen erhålla.

§ 133.

Biskop, kontraktsprost och kyrkoherde må ock, hvar i sin stad, dem, som under deras tillsyn i och för embetet stå, enskildt varna och den felande förty till sig kalla. Önskar denne öfver ågången varning skriftligt bevis, må det ej honom vägras. Kommer han ej, då han kallas, må anmälan derom och om orsaken till kallelsen hos domkapitlet göras, och erhålle han då offentlig varning eller svårare näpst, efter som saken är till.

§ 134.

Anklagas prest vid verldslig rätt för dråp, eller annat brott, som å lif eller ära går, eller eljest nesligt är; då skall domkapitlet, när skäl dertill förekommer, honom embetets utöfning tills vidare förbjuda. Lag samma vare, der prest till förlust af prestembete, för hvad orsak det vara må, dömd är, ändå att derå laga kraft ej kommit.

§ 135.

Är prest genom slutligt utslag förklarad skyldig till dråp eller delaktighet deri, eller annan lifssak, eller brott som ärans förlust eller allmän nesa medförer; varde från prestembetet afsatt, innan han det verldsliga straffet undergår. Har dråpet skett af ringare vållande, eller i rätt nödvärn, må han embetet behålla. Varder han dömd för hor, miste embetet; fälles han för lönskaläge, varde suspenderad på ett hälft eller helt år, utom det straff, hvartill han i hvardera fallet enligt allmän lag gjort sig skyldig.

§ 136.

Då prest för sådana anklagelser, som i § 134 säges, från embetets utöfning afhållas bör, ege han icke dess mindre alla sitt embetes löneförmåner, derest han ordinarie tjenst innehar, tillgodonjuta; dock med afdrag af hvad den, som tjensten under tiden förrättar, tillkomma bör, hvilket domkapitlet eger bestämma. Varder han sedan frikänd, njute för liden förlust ersättning af angifvaren. Extraordinarie prestman förhjelpes i sådana fall till underhåll genom domkapitlets försorg. Lemnas saken åt framtiden, eller har han icke kunnat åt saken fällas; pröfve domkapitlet, huruvida han i sin tjenst åter må träda, men ersättningen förfalle. Var han anklagad för dråp, som af ringare vållande eller nödvärn timat, vare lag samma.

§ 137.

Har prest förverkat embetet genom brott, för hvilket han inför verldslig rätt lagförd blifvit, och sedan efter visad bättring den nåd erhållit, att honom embetet återgifves, ankomme på domkapitlet att, efter sig företeende omständigheter, bestämma huruvida han må å sin förra tjenstgöringsort presttjenst utöfva eller till annan ort försättas.

§ 138.

Anmälas mot prest, i vederbörligt domkapitel, af kronans åklagare eller betjente, eller församlingsmedlem, fel och förseelser i embete eller uppförande, ankomme på domkapitlet att pröfva hvad laga åtgärd derå följa bör.

§ 139.

Prest, som af fallandesot, sinnessvaghet, spetälska eller annan vederstygglig sjukdom, som kan förargelse väcka eller andakten störa, behäftad blifver, skall från embetets utöfning afhållas tills han återställd varder. Om hans lön under tiden gälle hvad i § 136 sagdt är.

§ 140.

Afgång från prestembetet sker antingen genom afsättning eller genom frivillig afsägelse.

§ 141.

När prest genom utslag, som vunnit laga kraft, blifvit dömd att embetet mista, skall han inför domkapitlet kallas, utslaget uppläsas, prestembetet honom afsägas, prestbrefvet återfordras, och han förbjudas att någon presterlig tjenst förrätta och prestdrägtens tecken bära.

§ 142.

Åstundar prest sjelfvilligt sig prestembetet afsäga; anmäle derom i domkapitlet, som äger höra hans skäl. Finnes han med sann och mogen öfverläggning hafva sitt beslut fattat och står han icke under tilltal för brott, hvarå embetets förlust följa kan, må han från embetet skiljas och bref honom derom meddelas.

Femtonde kapitlet.
Om de särskilda presttjensterna i församlingarna.

A) Om de till dessa tjenster hörande åligganden.

§ 143.

Kyrkoherdarne skola, hvar i sin församling, ansvara för den offentliga gudstjenstens, de heliga sakramenternas och andra kyrkliga handlingars värdiga och ordentliga förrättande, för ungdomens kristliga uppfostran och undervisning, för den enskilda själavårdens trogna handhafvande samt för kyrkotuktens upprätthållande.

§. 144.

Om de fattige i församlingen skall kyrkoherden särskild omsorg hafva, dem till erforderligt understöd anmäla och deras sak sig kristligen åtaga.

§ 145.

Kyrkoherden skall tillsyn hafva öfver all kyrkans så fasta som lösa egendom af hvad slag den vara må, om dess förvaltning, användande och vård enligt lag och församlingens beslut vaka och granneligen tillse, att kyrkovärden det honom åligger behörigen fullgör. Äro i församlingen fromma stiftelser till förmån för kyrkan, barnskolor, de fattige eller annat välgörande ändamål under presterskapets vård ställde; vårde sig ock kyrkoherden derom, såsom om kyrkans egendom, eller på sätt stiftaren eller regeringen förordnat.

§ 146.

Kyrkoböckerna skall kyrkoherden föra och så inrätta, som derom stadgadt är eller framdeles kan varda af kyrkostyrelsen förordnadt. Dessa kyrkoböcker äro:

1) Kyrkans hufvudbok, upptagande för alla församlingens invånare, utan undantag, stånd, födelsedag, födelseort, kristendomskunskap, nattvardsgång och frejd, så ock huruvida de till äktenskap hinderlöse äro eller icke, samt för dem, hvilka antingen in- eller utflyttat, tiden när och orten hvarifrån eller hvart flyttningen skett.

2) Doplängd, upptagande alla födde och döpte, till församlingen hörande barn, med anteckning af födelsedag, dopdag, föräldrarnes namn, stånd och hemvist, barnaföderskans ålder, faddrarnes namn och stånd, samt af hvem dopet blifvit förrättadt.

3) Konfirmationslängd, upptagande den ungdom, som första gången blifvit af den heliga nattvarden delaktig, med anteckning af namn, ålder, hemvist, läskunnighet och kristendomskunskap.

4) Lysningslängd, upptagande alla äktenskapslysningar, namnen på dem, för hvilka lysning utfärdats, namnen på de personer, som vid lysningens uttagande äro tillstädes, samt dagarne, då lysningen afkunnad blifvit.

5) Vigsellängd, upptagande de sammanvigde personernes namn, stånd och hemvist, degen då vigseln skett, samt namnet pä den prest, som vigseln förrättat.

6) Dödslängd, upptagande alla med döden afgångne till namn, stånd, ålder, hemvist, dödsorsak, samt döds- och begrafningsdag.

7) Längd öfver dem, som varit föremål för kyrkotukt, upptagande brottet eller förseelsen, åtgärden, som blifvit vidtagen, jemte dagen då det skett.

8) Längd öfver dem, som för brott eller förseelser blifvit inför verldslig rätt under tilltal ställde, upptagande jemväl, huruvida de blifvit frikände eller sakfällde.

9) In- och utflyttningslängd, upptagande, för hvarje år, alla till församlingen inflyttade eller derifrån afllyttade personer till namn och stånd, med anteckning om orten, hvarifrån de kommit eller dit de utflyttat, och de flyttningsbevis, de från afflyttningsorten med sig hemtat eller uttagit, jemte bevisets dag.

10) Inventariilängd ej mindre öfver kyrkans fasta egendom, så ock kyrkoherde-, kapellans- och klockarebol med de särskilda utjordar och lägenheter, som under dem lyda, samt de lägenheter, som till förmån för skolor, fattigvård eller andra välgörande ändamål i församlingen äro gifne, än öfver kyrkans lösören, till kyrkotjensten hörande kärl och skrudar, minnesmärken eller hvad annat det vara må, jemte de inventeringsprotokoller, som vid prestens tillträde, eller vid andra tillfällen upprättade blifvit.

11) Protokollsbok, innehållande protokoll, utlåtanden och beslut, som vid kyrkostämma och i kyrkoråd förde och fattade blifvit.

Utom dessa böcker, hvilka röra församlingens egna medlemmar och angelägenheter, skall kyrkoherden föra en förteckning öfver de inom församlingen födde och döpte, konfirmerade, vigde, döde och begrafne personer, hvilka till främmande församlingar höra; och åligger honom för öfrigt att föra de böcker kyrkostyrelsen ytterligare kan finna af behofvet påkallade.

§ 147.

Åstundar någon för sig, hustru, barn, eller för den, som under hans vård och värjo står, bevis ur kyrkobok om det, som der om den uppgifna personen antecknadt är, eller önskar någon för annan person slikt bevis, rörande ålder, frejd, skyldskapsförhållande, tiden för någon persons födelse eller död, eller huruvida han för brott blifvit sakfälld eller under tilltal står, för att i tvist eller brottmål, eller såsom bilaga till någon ansökning vid domstol eller myndighet företes; må ej kyrkoherden vägra att sådant bevis utfärda. Infordrar domare eller annan myndighet, eller offentlig åklagare bevis af sistnämnde beskaffenhet, må det ej heller vägras.

Är kyrkoherden jäfvig i anseende till den person, om hvilken bevis begäres, skall det af annan prest i församlingen utfärdas. Finnes ej annan prest, eller är ock han jäfvig, må det af kyrkoherden utgifvas och underskrifvas och dess enlighet med kyrkoboken af ojäfvig församlingsmedlem bestyrkas medelst namn och sigill.

Utflyttning skall i kyrkan kungöras, innan betyget utfärdas.

§ 148.

Allt hvad stadgadt är att kyrkoherdeembete tillhörer, gälle ock för den, som vederbörligen förordnad blifvit att kyrkoherdeembete under dess ledighet eller af andra skäl förvalta, utan så är att domkapitlet i förordnandet något särskildt förbehåll gjort.

§ 149.

I församling, der utom kyrkoherden äfven kapellan eller sockneadjunkt finnes, skola desse troget biträda honom i allt det, som enligt §§ 143 och 144 till kyrkoherdens embete hörer.

§ 150.

Har vid andra tjensteförrättningar kyrkoherden behof af någon medtjenares biträde och anmodar honom derom, må han det ej vägra; men anser denne sig oskäligen besvärad med göromål, som kyrkoherden närmast tillhöra, söke rättelse hos prosten. Åtnöjes han ej med prostens beslut, söke domkapitlet. Vill han genast hos domkapitlet klaga, ege rätt dertill.

§ 151.

Finnes i socken kapellförsamling, öfver hvilken särskild prest är satt, då skall han den förvalta med den rätt och skyldighet, som här ofvan om kyrkoherde sagdt är; dock tillkomme det kyrkoherden att i kapellförsamlingen förrätta den tjenst hans tid medgifver samt att der träffa de anordningar med afseende a kyrkotjensten och församlingens vård, dem han pröfvar nödiga vara.

Lag samma vare om predikanter vid bruks- och bönehusförsamlingar.

§ 152.

Hvarje år skall kyrkoherden med öfrige prester i de under hans vård stående församlingar en ordning uppgöra, hvarefter predikningar och andra till den offentliga gudstjensten hörande tjensteförrättningar af dem besörjas skola. Åsämjas de ej om fördelningen, eller anser någon af dem sig öfver höfvan betungad; lägge domkapitlet dem emellan. Varder någon af laga förfall, för någon tid, hindrad att sin skyldighet enligt den uppgjorda fördelningen fullgöra, förordne kyrkoherden huru för tillfället förhållas skall.

§ 153.

Uppkommer oförmodadt behof af tjenstehjelp för kapellförsamling; lemne den kyrkoherden, eller förordne, då han sjelf hindrad är, dertill någon annan af moderkyrkans prester, men vare i sådant fall skyldig att ersätta dennes resekostnad. Är det för längre tid, skall det hos domkapitlet af kyrkoherden anmälas.

§ 154.

Predikanter vid fånghus, lasaretter, hospitaler och andra dylika inrättningar, så ock krigsprester, skola sitt embete utöfva efter hvad för dem särskildt föreskrifvet är; och stånde de i allt hvad den egentliga kyrkotjensten och själavården angår under domkapitlets omedelbara inseende.

§ 155.

Anlitas prest i en församling om någon presterlig tjenst af medlem i annan församling, må han ej i här nedannämnda fall sådan tjenst förrätta, utan löljande bevis af kyrkoherden i den andra församlingen:

a) vid fråga om meddelande af skriftskoleundervisning: bevis öfver den persons ålder, dop och kristendomskunskap, som undervisas skall;

b) vid fråga om nattvardens begående: bevis om den sökandes frejd, kristendomskunskap samt huruvida han konfirmerad blifvit, derest dessa omständigheter för presten i den församling, der nattvarden begås skall, icke kände äro; dock må prest åt okände resande från aflägsnare orter, hvilka sådant bevis ej förete kunna, efter med dem i deras kristendom anstäldt enskildt samtal nattvarden meddela;

c) vid fråga om vigsel: bevis, att lysning i den församling, der bruden kyrkskrifven är, blifvit afkunnad och att hinder mot vigselns förrättande ej förekommit.

Ej må prest vägra att något af förenämnda bevis utfärda åt den, som det önskar.

§ 156.

Har prest i en församling meddelat nattvarden åt medlem af annan församling, göre derom anteckning i det betyg, denne från sin församling för honom upptett.

Har vigsel blifvit förrättad af prest i annan församling, än der lysning skett, skall den prest, som vigseln förrättat, inom trettio dagar derefter till kyrkoherden i den församling, der lysningen blifvit afkunnad, afgifva skriftlig underrättelse om dagen, då vigseln egt rum.

Om all annan embetstjenst, hvarmed prest i en församling tillhandagått medlemmar af andra församlingar, skall han inom utgången af hvarje år skriftligen underrätta kyrkoherden i vederbörande församling.

§ 157.

Har kyrkoherde för enskilda angelägenheter behof af tjenstledighet öfver åtta dagar; söke den hos prosten, som efter pröfning sådan ledighet högst på en månad bevilja kan, när tillika annan prestman uppgifven är, som skriftligen åtagit sig att tjensten under tiden bestrida. Behöfves ledighet för angelägen resa, som ej uppskof tål, och finnes i församlingen ingen prest, som tjensten förrätta kan; må prosten dertill förordna någon från närgränsande församling, der omständigheterna sådant medgifva. Åt kapellan, sockneadjunkt eller predikant ege kyrkoherden likaledes tjenstledighet för samma tid bevilja. Hjelpprest skall uppvisa bifall af den, till hvars biträde han förordnad är, innan kyrkoherden honom tjenstledighet meddelar. Har någon behof af tjenstledighet för längre tid; då skall ansökning derom, såsom nu är sagdt, hos domkapitlet göras. Prost eller kyrkoherde, som tjenstledighet beviljat, inberätte ock derom, så snart ske kan, till domkapitlet.

§ 158.

Kyrkoherde, som antingen i embetsärender, eller i följd af erhållen tjenstledighet, från sin församling bortresa ernar; gifve söndagen näst förut församlingen tillkänna hvilken i hans ställe pastoralvården ombetrodd är. Inträffar oförmodad anledning att resan genast anträda; besörje ej dess mindre derom att det nästföljande söndag förkunnas.

§ 159.

Predikant vid fånghus, hospital och annan sådan stiftelse, må tjenstledighet söka hos den eller dem, som styrelsen öfver dessa inrättningar hafva. Ej må den beviljas, utan att annan prest tjensten under tiden öfvertager och domkapitlet härom underrättas.

B) Om presttjensternas tillsättande.

§ 160.

Till ordinarie presttjenst må ingen kallas eller förslag erhålla:

a) som icke undergått de prof och förhör, hvilka i § 163 nämnas;

b) som af ansökning om annan presttjenst bunden är;

c) som är för brott eller gröfre embetsfel under tilltal ställd, eller från utöfning af sitt embete suspenderad, så länge saken ännu oafgjord är, eller suspensionen varar;

d) som under utöfningen af sin tjenst visat håglöshet och bristande nit och efter derom i vederbörlig ordning gjord anmärkning icke gittat ådagalägga motsatsen.

§ 161.

De för erhållande af ordinarie presttjenst nödiga profven och förhören få icke af någon afläggas, innan han två år varit i utöfning af prestembetet.

§ 162.

Den, som önskar förenämnda prof och förhör undergå, skall hos domkapitlet i det stift, i hvilket han i tjenst är, sig skriftligen anmäla och tillika inlemna afskrift af sitt prestbref äfvensom en af honom författad theologisk afhandling. Har sökanden förhållit sig i alla afseenden oförvitligt och anser domkapitlet den insända afhandlingen kunna för ändamålet godkännas, meddele domkapitlet honom tillstånd att till undergående af prof och förhör sig inställa.

§ 163.

Då den, som erhållit sagde tillstånd, på ort som vederbör sig infunnit, bestämme domkapitlet en dag, dä han under högmessogudstjenst i domkyrkan skall predikan förrätta, samt en annan dag, då han i samma kyrka skall hålla offentlig bibelförklaring. Godkännas dessa prof, skall sökanden på dertill utsatt dag uppkallas till domkapitlets sessionsrum, der domkapitlets medlemmar ega att med honom anställa ett samtal öfver den af honom inlemnade afhandlingen, för att utröna huru sjelfständigt densamma blifvit af honom författad samt för att nogare undersöka hans insigter i det deri behandlade och uti andra dermed i närmare sammanhang stående ämnen.

Vidare skall sökanden inför domkapitlet, med ledning af en för tillfället uppgifven text, ådagalägga sin förmåga såväl i bibelordets tolkning som i katekisation, samt derefter infinna sig hos biskopen, domprosten och de begge theologiskt bildade assessorerne i domkapitlet till enskildt förhör i praktisk bibelkunskap äfvensom i den praktiska theologins särskilda delar, företrädesvis i läran om den enskilda själavården samt i kyrkolagfarenheten, hvarvid särskildt afseende bör fästas å hans förmåga att i utöfningen af prestembetet använda, hvad han ej mindre genom egen erfarenhet än genom studier inhemtat. Fördelningen af examens-ämnena verkställe exminatorerne sig emellan efter överenskommelse. Finnes vid sedermera anstäldt scrutinium, att sökanden visat fullgod skicklighet i allt hvad en kristlig församlingslärare ovilkorligen åligger, uppkallas han till offentligt förhör, hvilket förrättas i domkapitlets sessionsrum inför öppna dörrar af samma examinatorer, som verkställt de föregående tentamina, af hvilka den utgör en fortsättning, och hvarvid examinanden framför allt bör lemnas tillfälle att ådagalägga, huru hemmastadd han är i Guds heliga ord, äfvensom huru han kan detsamma förklara och vid kristendomsundervisningen tillämpa.

Efter slutad examen afgöre domkapitlet, i den för behandling af derstädes förekommande ärender gällande ordning, med fästadt afseende jemväl å den ingifna afhandlingens värde, äfvensom de aflagda prediko- och bibelförklaringsprofven, huruvida den examinerades sålunda pröfvade insigter och skicklighet må för ändamålet såsom godkända eller med beröm godkända anses, hvilket vid utslaget offentligen förkunnas och intages i det bevis öfver allagda pastoralprof, som sedan utfärdas skall.

Önskar någon att vid de enskilda förhören och den derpå följande offentliga examen äfven ådagalägga efter inträdet i prestembetet vunnen förkofran i den vetenskapliga exegesen, kyrkohistorien och dogmatiken samt den kristliga sedeläran, skall det honom icke förmenas, och visar han sig dervid i något eller några af dessa grundliga insigter ega, då må hans prof för erhållande af ordinarie presttjenst, om det eljest blifvit med beröm godkändt, bedömmas såsom med högsta beröm godkändt, och om det eljest godkändt blifvit, såsom med beröm godkändt anses.

Från alläggande af alla förenämnde prof må inga andra befrias än de, hvilka theologie-licentiatexamen undergått; men från inlemnandet af den theologiska afhandlingen och samtalet deröfver vare äfven de befriade, som ett godkändt theologiskt disputationsprof vid universitetet aflagt.

§ 164.

Hvar, som vid förenämnda prof och förhör godkänd blifvit, ehvad han högre eller lägre vitsord erhållit, må ej till alläggande af nya prof inkallas. Vill någon för bättre befordrans skull nya prof aflägga, ege dertill rätt.

§ 165.

Till erhållande af kyrkoherdetjenst vare endast de behörige ansedde, hvilka uppnått tjuguåtta års ålder och hvilkas prof för erhållande af ordinarie presttjenst blifvit med beröm godkände, eller som på annat sätt visat sig ega dermed jemförliga insigter, äfvensom de, hvilka under en längre tids tjenstgöring i församlingen genom synnerligt nit sig utmärkt.

Behörige att erhålla de kyrkoherdetjenster, med hvilka domproste-embetet förenadt är, vare endast de, hvilka genom undergången theologie-licentiatexamen eller genom med högsta beröm gillade prof för erhållande af ordinarie presttjenst, eller genom utgifna vetenskapliga skrifter grundliga theologiska insigter ådagalagt.

§ 166.

När ordinarie presttjenst i församlingarna ledig är, skall domkapitlet, efter derom erhållen underrättelse, genom anslag och tre gånger införd kungörelse i Finlands allmänna tidningar ledigheten tillkännagifva och en tid af nittio dagar, räknade från och med den dag, beslutet om kungörelsen fattades, förelägga, inom hvilken hugade sökande må sig i domkapitlet innan klockan tolf på dagen skriftligen anmäla och de bevis och handlingar förete, på hvilka de sin behörighet till förslags erhållande grunda vilja. Den, som denna tid försummar, vare sin talan den gången förlustig.

§ 167.

När ansökning om ordinarie presttjenst göres, skall till densamma fogas: betyg öfver undergångna prof för erhållande af sådan tjenst samt förteckning öfver de tjenster han derintills i grund af antingen fullmakt eller förordnande bestridt, med uppgift af år och dag för fullmakten eller förordnandet och den tjenstetid han i följd deraf sig till godo beräkna eger. Är han theologie-licentiat, styrke ock det med bevis. Vill han derjemte, i grund af högre skicklighet, på företräde till förslag anspråk göra; bilägge då de skrifter eller bevis, på hvilka han det stödjer. Har han i annat stift, eller vid något verk, som ej under domkapitlets uppsigt lyder, tjenstgjort, inlemne ock vittnesbörd af den eller dem, som öfver hans tjenstebefattning på embetets vägnar tillsyn hafva.

§ 168.

När ansökningstiden tilländagått, skall domkapitlet, sednast trettio dagar derefter, ansökningarna med åtföljande bilagor företaga, de sökandes behörighet granska och till tjenstens besättande förslag uppgöra.

§ 169.

Finnes sökanden icke behörig, såsom i §§ 160 och 165 sagdt är, eller upptager hans ansökning vilkorligen flere lägenheter, som ledige äro, varde ansökningen utan afseende lemnad.

§ 170.

Söker någon den ordinarie presttjenst, som omedelbart efter honom blifvit ledig, eller annan sådan, innan två år förflutit, efter det han den sednast erhållna tillträdt; pröfve domkapitlet huruvida han då på förslag må kunna uppföras.

§ 171.

Pröfvar domkapitlet ingen af de sökande till förslag behörig; varde beslutet derom efter anslag kungjordt och laga anvisning för besvär tillika meddelad. Under tiden göres med all vidare åtgärd anstånd.

§ 172.

Finnas sökanderne behörige vara; då skall förslag upprättas och tre derå uppföras, efter som de framför andra och hvarandra skicklighet och förtjenst ega.

§ 173.

Det skall för skicklighet hos sökanden anses, att han eger en genom examina, utgifna vetenskapliga skrifter och afhandlingar, eller annorledes, offentligen ådagalagd lärdom och derjemte de kunskaper och den erfarenhet, som för embetets mogna bestridande fordras.

§ 174.

Förtjenst är, att han med nit, allvar och sakkännedom det kall, honom dittills anförtrodt varit, förvaltat och sålunda gjort sig af vidare befordran förtjent.

§ 175.

Den, som genom större skicklighet och förtjenst framför sine medsökande sig bestämdt utmärkt; vare vid befordran till företräde berättigad. Äro två i skicklighet och förtjenst hvarannan jemnlika; tage den företräde, som flere tjensteår eger.

§ 176.

Skicklighet och förtjenst skola så med hvarandra jemföras, att hvarken den högre bildningen eller det troget använda arbetet må sakna den uppmuntran, som billighet och kyrkans sanna väl kräfva; dock må vid förslags upprättande till kyrkoherdetjenster i stads- eller förenade stads- och landsförsamlingar särskildt vigt fästas vid större skicklighet.

§ 177.

Tjensteår mätas efter den tid någon i församlingarna eller undervisningsverken, eller i annan sådan befattning, som presterlig befordringsrätt medför, verklig tjenst gjort. Har någon för sjukdom, förkofran i studier och för alläggande af specimina tjenstledighet på längre eller kortare tid åtnjutit, eller för enskilda angelägenheters skull endast en månad eller derunder icke varit i tjenstgöring, vare ej den tid vid beräkningen afdragen.

§ 178.

Den, som vederbörligen blifvit förordnad att tjenst, hvarmed rätt till presterlig befordran följer, kortare eller längre tid förvalta, må vid ansökning denna tid sig till godo beräkna.

§ 179.

Komma ej sökande inom utsatt dag, eller äro de ej så många, att fullt förslag kan uppgöras, eller äro de, som ansökning inlemnat, ej behörige att förslag vinna; varde ny tid för ansökning kungjord. Kommer ej heller inom andra ansökningstiden tillräckligt antal behörige sökande; varde förslaget för fullt ansedt, ändock endast en eller två sökande sig anmält. Kommer ingen sökande, må tjensten ytterligare ledig anslås.

§ 180.

Har ny ansökningstid blifvit utsatt; ege icke dess mindre de, som inom den förstas utgång ansökning inlemnat, rätt att rum å förslaget erhålla, efter som de deraf lörtjente äro, änskönt inom den sednare en eller flere komme, som dem i skicklighet och förtjenst öfvergå.

§ 181.

När förslag upprättadt är, då skall det anslås med sådan anvisning till besvär, som i kap. XXII säges.

§ 182.

Den, som rum å förslag vunnit, må det ej sig afsäga, utan så är, att han förmånligare tjenst erhållit, eller af sjukdom eller annan orsak urståndsatt blifvit att det ansökta embetet förvalta. Gifver han det innan valdagen domkapitlet tillkänna, då må domkapitlet, efter pröfning af de förebragta skälen, honom från förslaget afföra och dem bland öfrige behörige sökande, hvilka icke under tiden till annan lägenhet föreslagne eller utnämnde blifvit, anmoda att inom viss utsatt tid sig yttra huruvida de vid sin ansökan förblifva vilja eller icke. Önska de i åtanke komma, varde bland dem den mest förtjente på det lediga rummet uppförd och det sålunda ändrade förslaget ånyo vederbörligen anslaget och kungjordt. Vill ingen bland de tillfrågade sin ansökan fortsätta, eller finnas ej andra sökande än de på förslaget uppförde, förfare domkapitlet såsom i § 179 sagdt är.

§ 183.

Har någon af de föreslagne med döden afgått, eller blifvit från embetet suspenderad, innan utnämning skett, förfare ock domkapitlet på sätt i § 182 säges, med mindre någon af de å förslaget qvarstående erhållit tre fjerdedelar eller derutöfver af de vid valet afgifna rösterna.

§ 184.

Så snart förslag laga kraft vunnit, eller de deröfver anförde besvär slutligen afgjorde blifvit, skall domkapitlet utfärda missiver eller sändebref till de föreslagne, att på tre efter hvarandra följande söndagar medelst predikan och altartjenst prof aflägga. Lyda under kyrkogället två eller flere församlingar, som samma språk tala, varde profvet i moderkyrkan hållet. Höra deremot till gället församlingar, af hvilka någon talar finska och en annan svenska språket, eller skall i samma församling gudstjenst på båda språken hållas; varde prof på hvardera språket förrättadt, och förordne domkapitlet huruledes det lämpligast må ske, antingen på samma dag i olika kyrkor, der de finnas, eller på olika dagar, eller på samma dag i samma kyrka under två på hvarandra följande gudstjenster.

§ 185.

Finnes bland dem, som rum å förslag erhållit, någon, den der i fält eller utrikes för sitt embetes skull sig uppehåller; varde han från profs afläggande fri.

§ 186.

När till sändebref beslutes, såsom i § 184 säges, skall äfven valförrättare utses och till församlingen utfärdas kungörelse, deri hon underrättas bör om dem, som föreslagne äro, de förtjenster en hvar sig förvärfvat och de dagar, på hvilka de skola prof aflägga. Sådan kungörelse skall af domkapitlet till den, som pastoralvården i församlingen handhar, afsändas och af honom fjorton dagar före första profdagen församlingen meddelas såväl i moderkyrkan som i underlydande kapellkyrkor, der gudstjenst förrättas.

§ 187.

Är någon af de föreslagne från profs afläggande fri, såsom i § 185 sagdt är; då skall det i kungörelsen utsättas.

§ 188.

Har sändebrefvet, för tillfälliga hinder, så sentida framkommit, att profpredikant sig å bestämd dag till profs afläggande ej inställa hinner, eller varder han af sjukdom eller annat oförutsedt och oundvikligt förfall hindrad att till profs fullgörande å utsatt dag sig begifva; göre derom ofördröjligen anmälan hos domkapitlet. Är brefvet sentida framkommet; utsätte domkapitlet genast ny profdag och låte den, i föreskrifven ordning, församlingen kungöras, med underrättelse om orsaken till förändringen. Är det sjukdom eller annat förfall, som hindret vållat; låte domkapitlet likaledes församlingen derom underrätta, sednast å den bestämda profdagen, så vidt det ske kan.

§ 189.

Anmäler sig den, som af sjukdom hindrad var, inom sextio dagar från den först utsatta profdagen, hos domkapitlet till profvets fullgörande; bestämme då domkapitlet dertill ny dag, som vederbörligen kungöras skall. Kommer han ej heller inom denna tid; låte domkapitlet, uppå kyrkostämma, inhemta församlingens utlåtande huruvida hon med förslaget, utan prof af den sålunda hindrade, nöjes. Åtnöjes församlingen med den föreslagne utan prof; må till val i behörig ordning skridas. Var det annat förfall, som hindret föranledde, föreskrifve domkapitlet ny profdag.

§ 190.

Afgår någon af de föreslagne med döden, eller varder från prestembetets utöfning på viss tid eller för alltid skild, sedan profdag utsatt är, gälle hvad § 182 bjuder, och inställe domkapitlet genast hela valförrättningen till framtida förordnande.

§ 191.

Ej skall för den enes hinder uppehåll eller ändring af den andras profdag göras; men frågo- och valdag skola inställas till dess hinder häfvet är och de i sin ordning följa kunna; varde ock derom erinradt, då förfallet församlingen kungöres.

§ 192.

Uteblifver profpredikant å förelagd dag, och har ej underrättelse om orsaken dertill ankommit; tillkännagifve då den, som pastoralvården om händer har, församlingen och valförrättaren förfallet och att all ytterligare åtgärd förty af domkapitlets förordnande kommer att bero; inberätte ock derom genast till domkapitlet.

§ 193.

Till förrättande af valet skall domkapitlet någon ojäfvig och dertill lämplig prestman förordna. Varder någon till valförrättare förordnad, som jäf med sig vet, det domkapitlet okändt var; gifve det genast domkapitlet tillkänna.

§ 194.

Valförrättare eger att sig till biträde en ojäfvig man, helst prest, kalla, att protokollet å frågo- och valdag föra.

§ 195.

Laga jäf mot valförrättare och hans biträde äro de, som allmän lag om domare fastställer. Jäf räknas mellan valförrättare och dem, som under val komma, men ej emellan honom och dem som välja. Eger valförrättare rösträttighet i församling, der han skall val leda, men vill den ej begagna; då är han ej, på den grund, jäfvig.

§ 196.

Val skall efter vallängd ske. Vallängden skall af särskildt för detta ändamål på kyrkostämma utsedde fullmäktige uppgöras. Den skall upptaga alla de lägenheter och af annans försvar icke beroende hushåll i församlingen, af hvilka prestaflöningen utgöres; det belopp, hvarmed hvarje lägenhet eller hushåll i nämnde aflöning deltager, och särskild kolumn för en hvar af de föreslagne och de röster honom tillfalla.

§ 197.

Är lands- och stadsförsamlingar till ett kyrkogäll förenade, ehvad de gemensam eller särskildt kyrka begagna; varde vallängd för hvardera församlingen uppgjord, der ej öfverenskommet är att hvardera, i sin ordning, för begge välja eger, eller annan förening blifvit träffad och fastställd om någon gemensam grund för röstberäkningen, då valet derefter bör rättas.

§ 198.

På den dag sista profpredikan hålles, låte den kyrkoherdetjensten förestår från predikstolen i alla till församlingen hörande kyrkor, der gudstjenst då anställes, kungöra att vederbörligen utsedd förrättningsman nästpåföljande söndag sig infinna skall, för att, biträdd af en för protokollet utsedd notarie, uti moderkyrkan, eller, da stads- och landsförsamlingar förenade äro, uti den kyrka, der i sådan händelse val anställas skall, bereda det förestående valet och inhemta församlingens utlåtande huruvida hon äger att anföra något, som hinder deremot lägga kunde, såsom ock att, der sådana sig ej förete, vallängden uppläsa och granska.

§ 199.

Finner valförrättare nödigt att gudstjenst å frågo- och valdag tidigare än vanligt begynnas må; ege han dess början tidigare utsätta. I stad må aftonsångsgudstjenst å dessa dagar aflysas, der så nödigt pröfvas. Allmän nattvardsgång ege ej heller dessa dagar rum.

§ 200.

När frågodag inne är; då skall förrättningsmannen efter slutad gudstjenst jemte notarien och kyrkorådets medlemmar i koret rum intaga, sitt förordnande uppläsa och sedan församlingen tillfråga:

1) Huruvida han och notarien erkännas ojäfvige att förrättningen verkställa? Anmäles jäf mot förrättningsmannen; pröfve han det. Finner han det grundadt; afhålle sig frän förrättningen och anmäle derom hos domkapitlet, som, derest jäfvet godkännes, ny frågodag bestämmer och annan valförrättare förordnar. Pröfvar han jäfvet ogrundadt vara; gifve det tillkänna och fortsatte förrättningen. Anmäles mot valnotarien jäf, som välgrundadt befinnes; antage valförrättaren genast på stället skicklig och ojäfvig person till biträde vid det andra exemplaret af vallängden, och före sjelf protokoll, om han det ej åt den biträdande anförtro kan.

§ 201.

Har jäf mot valförrättaren icke anfördt, eller af honom underkändt blifvit, fråge han:

2) Huruvida kungörelsen om förslaget och profdagarna i behörig tid och i vederbörande kyrkor afkunnad är, och om profpredikanterne, i enlighet dermed, prof aflagt? Finnes kungörelse icke vara behörigen uppläst, men att profven likväl, å förelagde dagar, vederbörligen hållne blifvit, och åtnöjes församlingen dermed, må förrättningen fortgå. Yppas derom stridiga meningar; gälle hvad de fleste närvarande röstegande medlemmar deri, efter hufvudtal, besluta. Yrkar församling, att felet pröfvas skall; varde all ytterligare åtgärd uppskjuten och saken inberättad till domkapitlet, som, efter dess beskaffenhet, eger antingen till ny kungörelse och nya prof förordna, eller frågo- och valförrättningens fortsättande på dertill ånyo bestämd dag anbefalla.

§ 202.

Derefter tillfrågas församlingen:

3) Huruvida kungörelsen om frågodagen å behörig tid och ort afkunnad är? Finnes det ej hafva skett; varde förrättningen af valförrättaren uppskjuten till fjortonde dagen derefter och åtta dagar förut, eller följande söndag, behörigen utlyst. Förhållandet skall ock hos domkapitlet anmälas.

§ 203.

Förekomma ej sådane hinder, som nu nämnde äro, fråge valförrättaren ytterligare:

4) Huruvida församlingen mot de föreslagne har något att anmärka? Anmälas då mot en eller flere af dem försök till röstvärfning, eller olaga lönebeting, eller att någon i sin profpredikan sig sjelf förordat, eller sine medsökande förklenat, eller andra klagomål, hvilka, behörigen i bevis ledda, förlust af tjenst, eller af rum å förslaget, eller afhållande från prestembetets utöfning, eller medborgerlig vanheder medföra skulle, och förbinder sig angifvaren att sin anklagelse lagligen bevisa; varde då hans namn, jemte de af honom åberopade vittnen eller andra bevis, i protokollet antecknadt och protokollet, som genast bör uppsättas och till godkännande uppläsas, afsändt till domkapitlet, som eger att saken till verldslig rätt förvisa, att der laglikmätigt handläggas.

§ 204.

Anföras mot en eller flere af de föreslagne andra omständigheter, de der ej skulle hafva sådan påföljd, som i § 203 säges, eller angifves försök till röstvärfning mot andre än profpredikant, utan att påstås kan, att han det föranledt; då skall äfven sådant i protokollet upptagas och församlingen tillkännagifvas att det står henne öppet att antingen efter anstäldt val klagan deröfver medelst besvär föra eller ock sådana genast hos domkapitlet anmäla och söka utverka dess förbud mot valförrättningen, innan valdagen infaller, men förrättningen icke dess mindre fortsättas.

§ 205.

På frågodagen ege församlingen, om hon det önskar, fjerde profpredikant begära: uppgifve ock då den prestman hon vill hafva dertill utsedd. Yppas ej skiljaktighet, eller hafva så många af församlingens medlemmar sig om viss man förenat att deras sammanlagda röster utgöra hälften eller derutöfver af hela församlingens röstetal; skall förrättningen upphöra och protokollet, sedan det uppläst och godkändt blifvit, insändas till domkapitlet, som med ärendet eger förfara såsom i § 241 säges.

§ 206.

Varder valförrättaren sjelf till fjerde profpredikant utsedd, inställe han genast all vidare åtgärd och öfverlemne frågan till domkapitlet, utan så är att han förtroendet på stället sig afsäger.

§ 207.

Förekomma ej å frågodag mot anställande af val sådana hinder, som nu nämnde äro, då skola de §§ af detta kapitel, som om rösträttighet och valdag handla, eller från och med § 196 till och med § 230 uppläsas, och derefter vallängden till granskning företagas, med erinran till församlingen, att alla de ändringar, till hvilka skäl finnas, då anmälas böra.

§ 208.

Vallängd skall till granskning och godkännande ljudligen uppläsas, och hvarje röstegande medlem ega att dervid, sjelf eller genom ombud, rättelser eller tillägg göra. Anmälda rättelser och tillägg skola, der de till riktigheten af öfrige närvarande röstegare, eller, om stridiga meningar yppas, af valförrättaren godkännas, uti hvardera exemplaret af vallängden införas och dessutom jemte alla öfriga anmärkningar uti protokollet intagas. Varder rättelse eller tillägg anmäldt, som ej genast tillfyllest utredas och bevisas kan; må dervid till valdagen uppskjutas. Finner valförrättare sjelf fel eller brist i någon af de omständigheter, som rösträttighet angå; må han det tillkännagifva, rätta och anteckna.

§ 209.

Rättighet att i val af prest deltaga tillkommer en hvar, som jordegendom eller annan lägenhet på landet eller gård i staden innehar, äfvensom alla af annans försvar icke beroende hushåll i församlingen, af hvilka prestaflöning utgöres. Dock må ingen utöfva större rösträtt än för en sjettedel af församlingens hela röstvärde.

§ 210.

För lägenhet, som innehafves af landbo eller arrendator, skall rösträttigheten utöfvas af innehafvaren. Ej må egaren kunna sig förbehålla att för sådan lägenhet rösta, der han ej inom församlingen kyrkskrifven är. Egare af bruk eller annan industriel inrättning hafve ej rösträtt i församling, der han icke sjelf är kyrkskrifven.

§ 211.

Rösträttighet vidtager så snart egare eller landbo, eller innehafvare, egendomen tillträdt, och åtnjutes till dess besittningen upphört. Är tvist om eganderätt eller besittning; njute den rösträttighet, som egendomen under tiden innehar.

§ 212.

Husfader eger laga rösträttighet vid prestval utöfva. Är han utrikes stadd; röste husmoder. Är han under förmynderskap satt; röste ock husmoder eller, om hon ej finnes, den som till förmyndare är förordnad. Är husfader död, röste enka, så länge boet oskiftadt är och hon det förestår. Äro både fader och moder döde; röste för oskiftadt bo det bland barnen, som myndigt och äldst är. Äro alla barnen omyndige; röste förmyndare gemensamt såsom en. Äro alla barnen myndige; röste samfäldt, derest de derom sämjas; i annan händelse förfalle rösträttigheten. Finnas ej barn; vare om andra arfvingar lag hvad nu om barn sagdt är. Har laga arfskifte försiggått, ehvad delarne utbrutne äro eller ej då må hvar arfvinge, om han myndig är, eller hans förmyndare, om han omyndig är, röst afgifva efter den andel han i fastighet bekommit. Arfvingar efter husfader, som på lego jord på landet eller hus i stad innehaft, ege den rösträttighet utöfva, som honom tillkommit, om han lefvat, så framt de besittningsrätt till lägenhet ännu innehafva. Mö, som myndig är, ege sjelf röst afgifva, der hon eljest rätt dertill eger.

§ 213.

Främmande trosförvandt må ej rösträttighet utöfva.

§ 214.

Ej skall det någon förmenas att på egen skyldeman rösta.

§ 215.

När vallängd granskad och rättad är och det å frågodagen tillkomna protokoll derjemte uppläst och godkändt blifvit, skola begge exemplaren, äfvensom protokollet, af valförrättaren, valnotarien och två af församlingens medlemmar underskrifvas, och dessa handlingar genomdragas under valförrättarens sigill, hvarå det ena exemplaret af vällängden uti kyrkokistan nedlägges och det andra till kyrkoherden, eller den pastoralvården förestår, eller kyrkovärd, allt som saken är till och lämpligast finnes, öfverlemnas, för att hållas församlingen tillhanda, samt protokollet af valförrättaren förvaras. Har utredning af gjorda anmärkningar blifvit till valdagen uppskjuten, då skall ock utdrag af protokollet rörande dessa frågor åtfölja det exemplar af vallängden, som till församlingens begagnande aflemnas.

§ 216.

Då förrättning å frågodag är ändad, gifve valförrättaren församlingen ytterst tillkänna: att val den fjortonde dagen efter frågodagen anställas skall, och att den, som med frågodags-förrättningen är missnöjd, eger besvär deröfver anföra, efter det valet för sig gått, i den ordning § 232 föreskrifver. Låte ock valförrättaren, nästpåföljande söndag, valet åter utlysa uti alla de kyrkor, der prof- och frågodag kungöras bordt; och skall prest, som kungörelsen uppläst, derå teckna dagen då det skett.

§ 217.

Är fråga om val i församling, hvarest flere kyrkor äro; varde val i moderkyrkan anstäldt. I förenad stads- och landsförsamling, som skilda kyrkor ega, anställes val särskildt i hvardera kyrkan. Är emellan dessa församlingar öfverenskommet att det endast uti endera kyrkan bör hållas, eller fordrar antagen grund för röstberäkningen att valet gemensamt sker; då skall det för sig gå uti kyrkan i den församling, som talrikare är, om ej annorledes derom är bestämdt.

§ 218.

På den utsatta valdagen fråge valförrättaren, sedan gudstjensten slutad är och innan valakten öppnas, församlingen, huruvida valet är vederbörligen utlyst. Finnes det annorledes; utsätte han ny valdag å fjortonde dagen derefter; och låte den åtta dagar derförinnan å nyo kungöras; inberätte ock derom till domkapitlet jemte de orsaker, som uppskofvet vållat.

§ 219.

När valakten begynnas skall, träde valförrättaren jemte valnotarien och medlemmarna af kyrkorådet uti koret och öppne akten med bön samt med ett kort tal, hvari församlingen erinras om vigten och betydelsen af valet och uppmanas att dervid gå samvetsgrannt tillväga: uppläse sedan ur kungörelsen om profdagarna deras namn och förtjenster, som under val komma skola, utan något tillägg eller förord.

§ 220.

Har förbehåll å frågodag blifvit gjordt om utredning af då anmärkta rättelser eller tillägg i vallängden; varde den utredning först företagen och, derest den godkänd blifver, vederbörligen antecknad. Har emellan frågo- och valdag röstegare aflidit, eller fast egendom egare eller röstberättigad innehafvare ombytt; då skall ock derom anteckning och rättelse i vallängden göras, och tillfråge valförrättaren presterskap och församling derom. Annan ändring af vallängd må icke vidare ega rum, och gifve valförrättaren ljudlig en tillkänna, att vallängden nu oföränderligt till efterrättelse vid valet antagen är.

§ 221.

Ingen af de föreslagne må valakten öfvervara; men är någon af dem tillstädes, tillsäge valförrättaren honom att sig aflägsna.

§ 222.

Derpå skall till sjelfva valet skridas och dervid iakttagas att hvarje röstegare särskildt ljudligen, i den ordning hvarefter han i vallängden antecknad är, uppropas och då till valförrättaren framträda bör att sin röst afgifva. Afgifven röst upprepe valförrättaren likaledes, innan den i vallängden införes. Framträder ej röstegare vid första uppropet; då skall han omedelbart derpå andra gången uppropas. Kommer han ej heller då, sjelf eller genom ombud; hafve sin rösträttighet den gången förlorat, och varde i vallängden såsom frånvarande antecknad. Är någon drucken, som rösta vill; varde han afvisad och hans röst oräknad; anteckne ock valförrättaren det i protokollet.

§ 223.

Hvar som frånvarande är, men sin rösträttighet likväl utöfva vill, vare berättigad att insända skriftlig valsedel under försegling, eller ombud för sig ställa. Är ombudet skriftligen befullmäktigadt, då skall fullmakten innehålla: ombudets namn och karaktär, på hvilken af de föreslagne det rösta skall, dagen då fullmakten utgafs och röstegarens namn och sigill, eller, i brist af sigill, intyg af två ojäfvige vittnen, af hvilka åtminstone det ena bör vara skrifkunnigt. Är ej fullmakten af röstegaren sjelf skrifven, skall den äfven upplaga den persons namn och karakter, som densamma författat. Lemnas ombudet muntlig fullmakt, då skall ock den prest nämnas, på hvilken ombudet rösta bör, och ombudet af två ojäfvige vittnen åtföljas, som inför valförrättaren intyga det uppdrag röstegaren ombudet, i deras närvaro, gifvit. Ej må annan fullmakt godkännas. Närvarande röstegare må ej genom ombud rösta.

§ 224.

Förena sig flere röstegare uti en och samma fullmakt; vare den ogild. Hvar skall för sig rösta, utan så är att flere samfäldt, såsom en, röst ega. Varder en såsom ombud af flere anlitad; det må ej gillas.

§ 225.

Eger eller innehar någon flere hemman eller lägenheter, för hvilka han rösträtt åtnjuter, vare dock ej berättigad att, sjelf eller genom ombud, på flere än en af de föreslagne rösta. Hvar som annorledes gör; hafve sin rösträtt den gången förverkat. Har han röst afgifvit, då han först enligt vallängden uppropades; varde den ock för de andra lägenheter beräknad, änskönt han ej mer tillstädes vore, då de i sin ordning komma. Var han ej vid första uppropet närvarande eller besvarade han det ej, men kommer sedan och röstar, då han annan gång för annan lägenhet uppropas; då må hans röst ock för de lägenheter upptagas, som än, enligt vallängden, återstå, men ej för de lägenheter, hvilka uppropade blifvit, innan han först, sjelf eller genom ombud, svar afgaf.

§ 226.

Afgifven röst må ej ändras eller återkallas. Har någon genom ombud röstat; varde det i vallängden och protokollet anmärkt. Fullmakter, ehvad de godkände eller ogillade blifvit, skola förtecknas efter den ordning, de i protokollet och vallängden åberopade finnas, och sedan genomdragas under valförrättarens sigill.

§ 227.

Vill röstegare något till protokollet anmärka, som valet rörer, det må ej vägras.

§ 228.

Hvar så händer, att församling, då val företagas skall, enhälligt förklarar sig ej vilja sin valrätt utöfva; upplyse henne valförrättaren om följden deraf och anställe icke dess mindre upprop. Afgifvas då några röster, tage han dem upp och gälle det som val. Varder blott en enda röst afgifven, vare lag samma. Röstar ingen, anmäle valförrättaren derom hos domkapitlet, som då förfara bör på sätt i § 244 säges.

§ 229.

När upprop slutadt och val anstäldt är, skall det röstetal, hvarje profpredikant tillfallit, i hvardera längden sammanräknadt utföras. Efter slutad hopsummering gifve valförrättaren församlingen valets utgång tillkänna; meddele ock anvisning, huruledes den, som med förrättningen antingen å frågo- eller valdagen är missnöjd, kan besvär deremot inlägga inom den tid, som § 232 utsätter. Sist skall protokollet för valdagen till godkännande uppläsas, och derpå, jemte hvardera vallängden, af valförrättaren, valnotarien och två af församlingens medlemmar underskrifvas. Har församlingen sig undandragit att sin valrätt utöfva, varde icke dess mindre valprotokollet uppläst och underskrifvet, såsom nu är stadgadt. Medhinnes icke justeringen och hopsummeringen samma dag, uppgifve valförrättaren hvar och när det följande dag skall ske.

§ 230.

Efter slutad valakt skall det ena exemplaret af vallängden, jemte protokollena för frågo- och valdagen, äfvensom alla inlemnade fullmakter, till domkapitlet ofördröjligen af valförrättaren insändas, och det andra, jemte afskrift af frågo- och valdagsprotokollen, öfverlemnas till den prest, som pastoralvården om händer har, för att församlingen tillhandahållas, så länge besvärstiden öppen är; hvarefter dessa handlingar i kyrkoarkivet inläggas.

§ 231.

Hvad valförrättaren till ordningens omedelbara upprätthållande, under det val förehafves, nödigt finner att påbjuda, det skall genom kyrkorådets ledamöter och församlingens äldste genast till verkställighet befordras. Gör någon under frågo- eller valförrättning oljud, brister ut i svordom, kifvar eller träter, eller förgriper sig med ord eller gerning mot valförrättare, valnotarie, eller andra närvarande, eller störer annorledes den frid, som vid förrättningen herrska bör, varde det med alla dess omständigheter i protokollet antecknadt.

§ 232.

Profpredikant eller röstegare, som åt förrättning på frågo- eller valdag ej nöjes, må besvär deröfver inlemna till vederbörande domkapitel inom klockan tolf å trettionde dagen nästefter valdagen och dervid noggrannt uppgifva så väl de omständigheter, mot hvilka han tror sig ega skäl att klaga, ehvad de angå medsökande, profpredikant eller valförrättare, eller sjelfva förrättningen, eller annan förment olaglighet, som ock de vittnen eller bevis, på hvilka han sin klagan stödjer. Lag samma vare, der han öfver röstvärfning eller olaga lönebeting klaga vill. Ej må afseende fästas på besvär, som af andra än röstegare eller profpredikant anföras, eller på sådana eller de delar af dem, hvilka ej innehålla bestämd uppgift af de omständigheter, som nu sagde äro. Finner valförrättaren sjelf någon olaglighet hafva egt rum, som på sakens utgång kan verka; gifve det domkapitlet tillkänna, antingen då han valhandlingarne insänder, eller sednast innan besvärstiden tilländagår.

§ 233.

Besvärar sig nägon deröfver att valförrättare jäfvig eller obehörig varit, eller att fel i vallängd eller vid dess granskning och godkännande begånget är, eller att rösträttighet olagligen någon tillerkänd eller vägrad blifvit, eller för högt eller för lågt beräknad är, eller att upprop, enligt vallängd, i vederbörlig ordning icke för sig gått, eller öfver annat dylikt, som sjelfva förrättningen å frågo- eller valdag, eller felaktigt förfarande af valförrättare eller valnotarie rörer; pröfve och afgöre det domkapitel.

§ 234.

Finnes valförrättare jäfvig eller obehörig; vare hans förrättning ogild och förordne domkapitlet annan man att ny förrättning anställa. Finnes att frågodag ej hållen eller valdag ej behörigen utlyst blifvit, eller att vallängd till granskning och godkännande icke förekommit, eller att ordentligt upprop af de röstande vid valet ej skett; då skall ock till ny frågo- och valdag, eller blott valförrättning, allt som saken är till, förordnas. Ej må besvär mot sådant domkapitlets beslut tillåtas.

§ 235.

Kan besväranden visa, att uti den till efterföljd antagne vallängd sådana oriktigheter förekomma, att oberättigade personer rösta fått och valets utgång derigenom föranledt; varde likaledes nytt val anbefaldt, derest besväranden tillika styrkt det han redan vid vallängdens justering derom anmärkning gjort. Påstås att röst af eljest berättigad person olagligen upptagen eller orätt beräknad blifvit, göre domkapitlet i röstberäkningen behörig rättelse, om skäl dertill äro. Göres i besvären annat påstående, som ej till ändring af röstberäkningen, eller på valets utgång verkar; blifve sjelfva valet fast förklaradt.

§ 236.

Ej må domkapitel, derest icke besvär inkommit, eller olaglighet af valförrättare anmäld är, mot valet anmärkning göra eller det upphäfva, utan så är att valhandlingarne utvisa det frågodag ej hållen, eller vallängd till granskning ej företagen blifvit. Finnes fel i sammanräkningen af de utfallna röstetalen; må det dock rättas. Ändras derigenom valets utgång, underrätte domkapitlet församlingen derom genom kungörelse och meddele anvisning till besvär, att anföras inom trettio dagar, räknade från och med dagen näst efter kungörelsens uppläsande, sålunda som § 232 i öfrigt stadgar.

§ 237.

Utvisa valhandlingarne, att förgripelse mot valförrättare eller valnotarie egt rum, eller att frid och ordning under frågo- eller valförrättning annorledes blifvit störde; gifve domkapitlet det kronans befallningshafvande i länet tillkänna.

§ 238.

Angifves uti anförda besvär, att profpredikant till röstvärfning, olaga lönebeting, eller annat sådant brott, som i § 203 säges, sig skyldig gjort, eller göres angifvelse om röstvärfning mot röstegare, eller annan man; förvise domkapitlet saken till verldslig rätt, att der laglikmätigt handläggas. Förekomma omständigheter, af hvilka en eller flere till domkapitlets och andra till verldslig rätts behandling höra; då skola de alla i ett sammanhang till verldslig rätt förvisas; dock ege alltid domkapitlet makt att, sedan slutlig dom i saken fallit, pröfva den verkan saken på valets utgång hafva bör. Vid annan angifvelse mot profpredikant, än nu nämnd är, pröfve domkapitlet hvar saks beskaffenhet och till hvilken laga påföljd den verka kan.

§ 239.

Blifver någon af dem, som föreslagne äro till lägenhet, hvars besättande Kejsaren tillkommer, öfvertygad om sådant brott, som i § 238 nämndt är, och förty sitt rum å förslaget förlustig; då skall annan derå uppföras, efter ty, som i § 182 stadgas. Är fråga om lägenhet, hvarå domkapitlet fullmakt utfärdar, och göres angifvelsen mot den, som enligt valets utgång fullmakt erhålla borde, gälle ock hvad nu sagdt är, då han derom öfvertygas; men rörer, i detta fall, angifvelsen annan af de föreslagne, må ej lägenhetens besättande deraf hindras.

§ 240.

Anklagas röstegare, en eller flere, för röstvärfning till förmån för någon af de föreslagne, och finnes af valhandlingarne, att tjenstens tillsättande af hans eller deras röster beror; då skall med vidare åtgärd till lägenhetens besättande anstånd göras. Varder röstegare om saken förvunnen och sin rösträtt förlustig, vare hans röst ogild och domkapitlet förfare såsom i § 235 sagdt är.

§ 241.

Har församling på sätt i § 205 nämndt är, begärt fjerde profpredikant, och vill denne, på tillfrågan, kallelsen mottaga; pröfve domkapitlet, huruvida han i enligt §§ 160 och 165 behörig är. Finnes det, då skall han, äfven om han i tjensteår de förut föreslagne underlägsen är, på förslag i fjerde rummet uppföras och till profs afläggande försändas. Finnes det annorledes, eller afsäger han sig kallelsen; varde församlingens begäran afslagen. Ehvad sådan begäran bifalles eller afslås, gifve domkapitlet derå utslag, med anvisning för besvär.

§ 242.

Har val för sig gått och laga kraft vunnit, och har någon af de föreslagna dervid tre fjerdedelar eller derutöfver af de vid valet afgifna rösterna erhållit; utfärde domkapitlet för honom fullmakt å tjensten, derest utnämningsrätten tillhör domkapitlet. Är denna rätt Kejsaren förbehållen, förfare domkapitlet såsom för sådant fall i § 243 föreskrifves.

§ 243.

Hafva vid valet rösterna blifvit så delade, att ingen af de föreslagne den i § 242 nämnda röstpluralitet erhållit, skall i afseende å tjenstens besättande följande ordning iakttagas. Hörer lägenheten till antalet af dem till hvilka domkapitlet äfven i detta fall utnämningsrätt eger, och har på församlingens begäran fjerde profpredikant blifvit på förslaget uppförd; utfärde domkapitlet fullmakt å tjensten åt den bland de två, hvilka vid valet det högsta antalet röster erhållit, som högre rum å förslaget innehaft; men der fjerde profpredikant icke begärd eller beviljad blifvit, erhålle den fullmakt å tjensten, som vid valet de flesta rösterna erhållit. Hörer lägenheten till antalet af dem, till hvilka utnämningen är Kejsaren förbehållen; insände domkapitlet, ehvad fjerde profpredikant varit på förslaget uppförd eller icke, berättelse om utgången af valet och hvad dervid förekommit, med uppgift å det röstetal, en hvar af de föreslagne tillfallit; bilägge ock valhandlingarne och det vid förslagets uppgörande förda protokoll jemte de ansökningar med åtföljande bilagor, som de på förslaget uppförde inlemnat, samt anmäle tillika huruvida någon ändring af förslaget i grund af besvär egt rum; hvarefter på Kejsaren ankommer att någon af de föreslagne till den lediga tjensten utnämna.

§ 244.

Har församling mangrannt undandragit sig att vid val omrösta, och beror utnämningen af dess val; ege domkapitlet rätt att i embetet insätta den af de föreslagne, som det pröfvar dertill mest skicklig och förtjent. Tillhör besättandet Kejsaren; göre domkapitlet underdånig anmälan om förhållandet och insände derjemte de handlingar, som i § 243 nämnas.

§ 245.

Hvar, som ledig presttjenst med laga fullmakt tillträdt, skall utan onödig tidsutdrägt uti tjensten insättas på sätt handboken föreskrifver. Är det kyrkoherde, inställe honom biskopen eller den han dertill förordnar. Är det annan ordinarie prest, göre det kyrkoherden i församlingen.

§ 246.

Församling, som vid val af prest om någon särskild rättighet vederbörligen försäkrad är, njute den ock framgent till godo såsom den gifven är: dock skall i hvarje händelse den, församlingen kalla önskar, anmälas hos domkapitlet, som rätt eger tillse, att ingen till frejd eller lefverne ovärdig, eller eljest icke behörig, sålunda till embete i församlingen befordras må. Finner domkapitlet skäl den kallade jäfva; gifve deröfver utslag.

§ 247.

Ej skall med åtgärd till besättande af kyrkoherde- eller annan ordinarie prestlägenhet något uppehåll eller afbrott göras, i anledning af väckt fråga om förändring i sådan lägenhets område eller presterlig aflöning derstädes. Finna antingen domkapitlet eller vederbörande församlingsmedlemmar sig ega skäl att sådana frågor väcka, hafve dertill rätt så väl under det lägenheten är besatt, som under ledighet. Gäller frågan lägenhetens område; varde denna, utan hinder deraf, icke dess mindre uti dess dåvarande skick ånyo i föreskrifven ordning besatt, och den i frågasatta förändringen, derest den vederbörligen bifallen eller faststäld blifver, först vid nästa ledighet derefter till verkställighet befordrad. Gäller den aflöningen; skall likaledes förändringen deraf, sedan den fastställd blifvit, icke träda i kraft och verkan förr än vid derefter först uppkommande ledighet.

§ 248.

Predikant i sådan församling, som vid bruk eller andra större förädlingsverk inrättad är, må af den kallas, som verket eger, och gifve domkapitlet å tjensten fullmakt, derest den kallade behörig är. Vill ej egaren, när ledighet inträffat, tjensten vidare besätta; vare det hans ensak.

§ 249.

Der förordnadt är att predikant vid lasarett, kurhus, hospital eller annan mild stiftelse anställas bör, ege domkapitlet, sedan laga tid till ansökning kungjord varit, att, efter deras hörande, åt hvilka förvaltningen och inseendet öfver sådan inrättning anförtrodde äro, dertill kalla den, som för befattningen anses lämpligast vara. Kan slik tjenst af prest, som förut ordinarie beställning pä orten innehar, besörjas; då må en sådan företrädesvis till tjenstens bestridande förordnas.

§ 250.

Predikantstjenst vid fängelse- och korrektionshus må vederbörande domkapitel, sedan laga tid till ansökning utsatt varit, besätta och dertill företrädesvis nämna dem, som synnerligt nit och fallenhet för slik tjenst pröfvas ega. Skedd utnämning skall jemte besvärsanvisning anslås innan fullmakt utfärdas, och genom domkapitlet vederbörande guvernörsembete meddelas.

§ 251.

De predikantsbeställningar, som vid de särskilda korpserne af landets inhemska trupper inrättade äro, ansökas och besättas så som om dem särskildt är stadgadt: dock skola, innan någon till utnämning föreslås eller utnämnes, ansökningshandlingarne insändas till vederbörande domkapitel, som bör yttra sig huruvida de sökande fullgjort hvad för vinnande af sådan tjenst föreskrifvet är, om mot deras frejd och lämplighet något kan vara att erinra, och huruvida mot deras behörighet hinder sig företer i anseende dertill, att de om annan då ledig tjenst dessförinnan ansökning gjort eller dertill förslag vunnit. Ej må den till sådan tjenst föreslås eller utnämnas, som ej aflagt de för ordinarie presttjenst föreskrifna prof och ej innehar den ålder, som för befordran till kyrkoherde är fastställd.

§ 252.

När kyrkoherde-, kapellans- eller annan ordinarie presttjenst i någon församling ledig blifver, skall domkapitlet besörja, att tjensten under ledigheten behörigen upprätthållen varder. Är det kyrkoherdelägenhet; då skall pastoralvården anförtros åt kapellanen, eller annan af församlingens prester, som dertill skickligast pröfvas. Finnes ej prest i församlingen, som lämplig är att den förestå, varde någon från annan församling dertill förordnad. Erfordras biträde till gudstjenstens och andra presterliga göromåls förrättande, skall särskild prest dertill skickas, såsom i kap. XIV säges. Är biträde nödigt, innan domkapitlet derom förordna hinner, besörje derom prosten.

§ 253.

Är någon på förslag till ledig tjenst uppförd; må han ej förordnas att under tiden samma tjenst föreslå.

§ 254.

Den, som ordinarie tjenst innehar, skall ej till förrättande af dylik eller annan tjenst utom församlingen skickas, undantagande i nödfall och intill dess behofvet i vederbörlig ordning afhjelpas kan.

§ 255.

Göres vid inträffad ledighet af någon bland de tjenster, som i §§ 248 till och med 251 nämnas, behof att prest till dess bestridande utse, förordne domkapitlet, på vederbörandes begäran, någon att den under ledigheten förestå.

C) Om aflöning vid presttjenster.

§ 256.

Hvar, som till ordinarie lägenhet i församling utnämnd blifvit, eger vid ingången af nästföljande månad efter den, i hvilken utnämningen lagstånden blifvit, lägenheten med åtföljande inkomster tillträda, så framt lönen då ledig är.

§ 257.

Löneår räknas från första dagen i Maj till och med sista dagen i April månad af påföljande borgerliga år.

§ 258.

Är lägenheten genom företrädarens död ledig vorden, ege den utnämnde den ej tillträda förr, än löpande tjenst- och löneår tilländagått. Inkomsterne för den tiden tage de, som företrädarens rättsinnehavare äro. Lefva efter honom enka eller egna omyndiga och oförsörjda barn; njute de inkomsterna icke blott under löpande tjensteår, utan äfven under ett år derefter, eller s. k. nådår.

§ 259.

Har lägenheten genom företrädarens flyttning, eller afsättning, eller afsägelse af prestembetet, blifvit ledig, eller är den i § 258 bestämda tiden tilländagången; gälle hvad om tillträde i § 256 är sagdt.

§ 260.

Är ej tillträde öppet, då fullmakten utgifves; förblifve den utnämnde vid den tjenst han då innehar, och njute inkomsterna deraf till dess tillträde ske kan.

§ 261.

Prest, som förordnad varder att tjenst förestå, hvaraf hela inkomsten är ledig, eger den fullt tillgodonjuta, så vidt ej särskildt stadgadt är, att någon del deraf för andra ändamål skall användas.

§ 262.

Hjelpprest, som förordnas att förestå ledig tjenst, hvaraf inkomsten annan tillfaller, skall af den aflönas, som inkomsten njuter, och skilje domkapitlet dem emellan, der ej vänlig öfverenskommelse kan träffas.

Sextonde kapitlet.
Om klockare, orgelnister och öfrig kyrkobetjening.

§ 263.

Klockare skall, der ej särskild sångare i församlingen anställd är, leda sången vid offentlig gudstjenst äfvensom vid andra presterliga förrättningar, vid hvilka sång föreskrifven är; han skall i koralsång skriftskoleungdomen undervisa, vid barns undervisning i bokläsning, der så behof göres, tillhandagå samt i deras förhör deri vid läsmöten deltaga; öfver renlighet och ordning i kyrka närmaste tillsyn hafva; för de kyrkans tillhörigheter, som till vård eller begagnande honom i och för tjensten ombetros, ansvara; presterskapet i församlingen vid gudstjensten betjena, samt hvad annat honom i tjensten anbefalles sig till obrottslig efterlefnad ställa.

§ 264.

Orgelnist skall med orgelspelning beledsaga sången vid offentlig gudstjenst och andra förrättningar, som i kyrkan förekomma.

§ 265.

Klockare- och orgelnistbeställningar, som förut i någon församling skilde varit, må ej förenas, med mindre kyrkoherde och församling gemensamt derom öfverenskommit och domkapitlet, efter pröfning af omständigheterna, öfverenskommelsen fastställt.

§ 266.

När klockare- eller orgelnisttjenst ledig blifver, skall kyrkoherden, sednast inom trettio dagar efter inträffad ledighet, genom kungörelse, som en söndag eller högtidsdag från predikstolen församlingen meddelas och i landets allmänna tidningar en gång införes, uppmana hugade sökande att inom nittio dagar, räknade ifrån den dag, å hvilken kungörelsen i tidningarne är intagen, egenhändigt skrifna ansökningar om tjensten till honom, sjelfve eller genom ombud, inlemna eller med posten insända, jemte bevis öfver ålder, frejd och vederbörlig skicklighet, och derhos vederhäftig borgen ställa för den kyrkans egendom, som klockare eller orgelnist, i och för sin tjenst, omhänderfår. Löftessummans belopp må kyrkoherden i samråd med församlingen bestämma.

§ 267.

Sökande till klockaretjenst skall kunna redigt läsa i bok, skrifva säker och tydlig handstil samt känna af räknekonsten minst de fyra enkla räknesätten, efter noter begynna och afsjunga de vid gudstjensten brukliga psalmer och koraler, och innehafva den kunskap i kristendomsläran, att han deruti kan meddela allmogens barn den första undervisningen.

§ 268.

Sökande till orgelnisttjenst skall vederbörligen styrka, att han om sammansättning, stämning, bättring och skötsel af ett orgelverk den kännedom eger att vården deraf honom anförtros kan, och att han den offentliga kyrkosången med orgeln pålitligt och notfast leda kan. Vid besättande af orgelnisttjenst vid domkyrka bör synnerligt afseende fästas derå, att den, som dertill antages, icke allenast dessa insigter eger, utan ock så väl i de theoretiska grunderna, som i den praktiska utöfningen af musiken i allmänhet har den kännedom att han grundlig undervisning i orgelspelningskonsten meddela kan åt andra, som sig deruti utbilda vilja. Är orgelnisttjenst med klockarebefattning förenad, skall sökande särskildt vederbörligen visa sig innehafva de insigter, som för klockare föreskrifne äro.

§ 269.

Finnes sökande förut hafva sökt och erhållit förslag till klockare- och orgelnisttjenst i annan församling, vare hans sednare ansökning kraftlös. Gifver ej sökanden det kyrkoherden tillkänna, och varder det sedan bekant; då må han hvarken till den ena eller den andra af de tjenster, han samtidigt ansökt, utnämnas.

§ 270.

Bland sökande, som behörige äro, eger kyrkoherde och kyrkoråd, så snart ansöknings tiden tilländagått, tre de skickligaste eller, om skickligheten hos flere är lika, de mest förtjente på förslag uppföra och det, jemte uppgift på de öfrige sökanderne, från predikstolen på sön- eller högtidsdag kungöra. Finnas endast två eller en af de sökande kompetente vara att i åtanke komma, eller hafva ej flere kompetente sig anmält; då må desse eller den ene föreslås. Uti kungörelsen om förslaget skall anvisning meddelas att den, som dermed missnöjd är, inom trettio dagar, räknade från och med dagen näst efter kungörelsen, eger besvär deremot anföra hos domkapitlet och åter inom andra trettio dagar derefter med bevis frän domkapitlet hos kyrkoherden styrka att besvär verkligen blifvit anförda. Inläggas besvär, skola de åtföljas af kungörelsen om förslaget uti afskrift, som kyrkoherden bör meddela och bestyrka.

§ 271.

Pröfvar kyrkoherde och kyrkoråd ingen af sökanderne lagenligt kunna till tjensten föreslås; gifve det sammaledes tillkänna och meddele besvärsanvisning, såsom i § 270 säges. Vinner beslutet laga kraft eller vederbörlig stadfästelse; varde ny ansökningstid kungjord. Har ingen sökande inom först utsatt tid sig anmält; vare lag samma.

§ 272.

Så snart förslaget laga kraft vunnit, utsätte kyrkoherden vissa på hvarandra följande söndagar, då de, som föreslagne äro, uti kyrkan i den församling, der tjensten ledig är, prof aflägga skola. Hvar, som prof förfallolöst försummar, hafve sin rätt till befordran förlorat.

§ 273.

På sista profdagen utlyse kyrkoherden allmän frågodag till nästpåföljande söndag, sålunda som om frågodag för prestval är sagdt, och kalle sig till biträde vid protokollet någon lämplig person, der han så nödigt finner.

§ 275.

Å frågodagen skall församlingen tillspörjas huruvida hon mot de föreslagne har något att anföra. Anmäler församlingen missnöje mot de föreslagne; då skall protokollet derom genast till godkännande uppläsas, och anvisning till besvär, såsom här nedan säges, tydligen meddelas. Vill en del af församlingen, å frågodag, att besvär inläggas skola, en annan ej, och kan ej, flertalets mening genast utrönas; varde omröstning anställd sålunda, som i § 201 är stadgadt, och gälle det beslut, hvarom de flesta röstegande sig förenat.

§ 275.

Är blott en å förslaget uppförd och åtnöjes församlingen dermed å frågodag; varde han till tjensten utnämnd. Anser röstegare, som närvarande varit, sig ega skäl till besvär mot sjelfva förrättningen, må han dem anföra på sätt som i § 279 säges.

§ 276.

Äro flere än en på förslag uppförde; då skall val efter vallängd anställas. Vallängd skall upptaga alla till församlingen hörande hushåll, som i klockareaflöning deltaga, och särskild kolumn för en hvar af de föreslagne och de röster honom tillfalla kunna. Vallängden skall af särskildt för detta ändamål på kyrkostämma utsedde fullmäktige uppgöras.

§ 277.

Åtnöjes församling å frågodag med förslaget; varde vallängd till granskning och godkännande samma dag uppläst, såsom om prestval är sagdt, och val till fjortonde dagen derefter utsatt; låte ock kyrkoherden valet åtta dagar efter frågodagen ånyo utlysa.

§ 278.

Då val anställas skall, förhålles dervid såsom vid prestval. De härvid röstberättigade församlingsmedlemmarne rösta efter hufvudtalet; men vid klockareval skall kyrkoherdens embetsröst beräknas lika med fjerdedelen af de röster, som af röstegarne vid valet afgifna blifvit och uti beräkningen ingå böra. Är orgelnisttjenst med klockaretjenst förenad; vare lag samma.

§ 279.

Vill röstegare eller någon af dem, som föreslagne äro, sig öfver frågodagsförrättningen eller valet besvära; gifve det kyrkoherden tillkänna och inlemne besvären sednast å trettionde dagen nästefter valdagen till domkapitlet jemte bevis, att han dem hos kyrkoherden anmält, äfvensom frågodags- eller valdagsprotokollet; styrke ock sedan inom trettio dagar efter den, å hvilken besvärstiden tilländagått, hos kyrkoherden, med intyg från domkapitlet, att han besvär ingifvit. Innehålla ej besvären tydlig och bestämd uppgift å de omständigheter, öfver hvilka han klaga vill, och de bevis och skäl, på hvilka han dem stödjer; vare de utan verkan.

§ 280.

Inkomne besvär skola pröfvas och handläggas på sätt om besvär vid prestval är sagdt. Har val egt rum, och verka ej besvären till ändring af valets utgång: varde valet fast förklaradt, oberoende af den åtgärd, till hvilken besvären i öfrigt föranleda kunde.

§ 281.

Har valet i vederbörlig ordning skett och laga stånd derå kommit; insände kyrkoherden handlingarna till domkapitlet, som gifver fullmakt å tjensten åt den kallade, hvilken derefter eger beställningen tillträda så snart lönen är ledig, såsom om prestlägenhet är stadgadt.

§ 282.

I de församlingar, der för sångens ledning vid gudstjensten särskild kantor eller sångare finnes anställd, förfares vid hans antagande på sätt här ofvan om orgelnister sagdt är.

§ 283.

De, som kantors- eller sångaretjenst ansöka, böra isynnerhet uti koralsången ega den skicklighet, att de, på anmodan, deruti må kunna blifvande klockare handleda.

§ 284.

Kyrkoherden eger tjenlig man utse att orgelnist- eller klockaretjenst under ledighet förestå; och bör denne för egendom, som honom å tjänstens vägnar anförtros, ställa vederhäftig borgen, hvilken kyrkoråd pröfvar. Ej må den förordnas, som sådan borgen icke ställa kan.

§ 285.

Försummar, vårdslösar eller missbrukar klockare, eller orgelnist, eller kantor sin tjenst, eller det honom på tjenstens vägnar till verkställighet anbefalles, eller visar han sig ohörsam eller genvördig mot kyrkoherden och det öfriga presterskapet, eller mot församlingen, eller åstadkommer genom sitt lefverne förargelse; varne honom kyrkoherden först enskildt. Låter han ej sig deraf rätta; erhålle varning af kyrkorådet. Har han två gånger af kyrkoråd varnad blifvit och förgår sig åter, eller är hans fel af svårare art, än att det med varning aflöpa må; ege kyrkoherden tjenstens utöfning honom förbjuda och annan till dess förrättande under tiden, mot arvode, som af lönen skall utgå, förordna, och angifve i sådan händelse saken genast hos domkapitlet, som den felande antingen från tre månader till ett år suspendera, eller alldeles afsätta må, efter som saken är till. Är församling med klockare eller orgelnist eller kantor missnöjd, och åtnöjes ej med hvad kyrkoherden i anledning deraf besluter, hafve rätt att sitt missnöje jemte skälen derför tillkännagifva hos domkapitlet, som eger saken pröfva och med den i laga ordning förfara.

§ 286.

Anklagas klockare eller orgelnist eller kantor inför verldslig rätt för nesligt brott, må kyrkoherden, efter samråd med kyrkorådet, honom tillsvidare från tjenstens utöfning skilja och annan till dess bestridande under tiden mot skälig andel af lönen antaga.

§ 287.

Kyrkoväktare, klockringare, grafgräfvare och öfrig kyrkobetjening, som nödig finnes, ege kyrkorådet antaga, och gifve deras utnämning församlingen genom kungörelse tillkänna.

§ 288.

Kvrkoväktare skall ega den färdighet i bokläsning, att han deruti kan vid barnaundervisning biträda.

§ 289.

Beträdes kyrkoväktare eller någon annan i § 289 nämnd kyrkobetjent med försummelse i tjensten, eller oordentlighet i lefvernet; må kyrkoherden honom enskildt eller inför kyrkorådet varna. Följer ej deraf rättelse, eller är förbrytelsen af svårare art; må den brottslige af kyrkorådet entledigas, utan rättighet till besvär, och underrätte kyrkoherden församlingen derom genom kungörelse från predikstolen.

Fjerde Afdelningen.
Om kyrkans egendom.

Sjuttonde kapitlet.
Om kyrkans egendom.

§ 290.

I hvar ständig församling skall kyrka finnas. Den skall af församling byggas och underhållas, på sått stadgadt är i allmän lag och dithörande författningar. Domkyrka bygges och underhålles derjemte med bidrag af de medel, som dertill särskildt anslagne äro.

§ 291.

Under ledighet af kyrkoherdeembete i församlingen må ej nybyggnad eller kostsammare bättring af kyrka företagas, så framt icke synnerligen trängande skäl sådant oundgängligen påkalla.

§ 292.

Frågor om nybyggnad eller bättring af kyrka skola på kyrkostämma beredas. Är fråga om nybyggnad eller om kyrkas inredning, då skall församlingens beslut derom, jemte skälen derför, till domkapitlet af kyrkoherden öfverlemnas och derefter af domkapitlet, med dess betänkande, regeringens pröfning underställas. Beslut om bättring ankomme på kyrkoherden och församlingen.

§ 293.

Yppas emellan kyrkoherde och församling stridiga meningar om behof af nybyggnad, eller om bättring eller inredning och huru vidsträckt den göras skall; öfverlemne kyrkoherden ärendet, jemte kyrkostämmoprotokollet och hvad till sakens upplysning i öfrigt länder, till domkapitlet, som har att deruti utslag afgifva. Finner domkapitlet syn till målets utredning nödig; anhålle hos kronans befallningshafvande om åtgärd till dess anställande i laga ordning, och böra dervid närvara ett af domkapitlet utsedt ombud, så ock ombud på församlingens vägnar. Faller domkapitlets utslag i alla eller vissa delar församlingen emot; då skall laga besvärsanvisning meddelas. Ogillas kyrkoherdens yrkande; må det vid domkapitlets utslag förblifva, med mindre till nybyggnad förordnas, då det regeringens pröfning underställas skall.

§ 294.

Om byggande och underhåll af klockstapel och begrafningsplats, såsom ock om beredning af dertill hörande frågor, gälle hvad om kyrka sagdt är.

§ 295.

Så snart kyrka eller klockstapel fullbyggd är, skall besigtning derå anställas. Dervid skall undersökas ej mindre arbetets och byggnadens godhet, än huruvida fastställd ritning vederbörligen iakttagen är. Kyrkoherden eger besigtningen ombesörja. Lag samma vare om bättring och inredning.

§ 296.

Innan nybyggd kyrka till gudstjenst upplåtes, skall den till sin bestämmelse af biskopen, eller den han dertill utser, på sätt kyrkohandboken föreskrifver, invigas å sön- eller högtidsdag före gudstjenstens början, och församlingen åtta dagar förut derom underrättas.

§ 297.

Sedan kyrka invigd är och till dess den åter i vederbörlig ordning utdömd och öfvergifven varder, skall den som ett åt Gud helgadt hus anses och ej för sådana ändamål upplåtas, som med dess helgd oförenliga äro.

§ 298.

Begrafningsplats skall ock, innan den för sitt ändamål begagnas, invigas på sätt kyrkohandboken föreskrifver.

§ 299.

Hvarje församling skall låta sig angeläget vara att en kyrkobyggnadskassa genom årliga bidrag af dem, som till kyrkobyggnad i församlingen, enligt lag, förpligtade äro, sammanbringa och de sålunda samlade medlen förränta. Kyrkoherdarne skola söka församlingarna härtill förmå, och må bidragens belopp för året bero af församlingarnas öfverenskommelse och beslut på kyrkostämma. Kunna ej öfverenskommelser om ständiga årliga bidrag tillvägabringas; vare församling likväl förbunden att, när behof af nybyggnad eller större och kostsammare bättring af kyrka förestår, tidigt flere år förut sammanskott till kostnadernas betäckande insamla och arbetet i så måtto underlätta och bereda.

§ 300.

Kyrkornas medel och tillhörigheter förvaras såsom församlingarna derom besluta.

§ 302.

Vid hvarje ombyte af prest, som kyrka under sin vård haft, skall inventering anställas öfver all kyrkans egendom, kärl, skrudar, penningar, räkenskaper, förordningar, böcker, handlingar och andra lösören af hvad slag de vara må, och med längden öfver föregående inventering jemföras. Sådan inventering verställes, då ordinarie prest tillträder en kyrkas vård, i sammanhang med inställelsen i embetet, af den prest, hvilken denna förrättat; men då kyrkas vård, under ledighet af ordinarie presttjenst i församlingen, af någon vikarie emottages, förrättas inventeringen af prosten eller den prest, han dertill förordnar. Alla inventeringar skola ske i närvaro af kyrkovärden och en af kyrkorådets medlemmar. Af inventeringshandlingarna skall ett exemplar till domkapitlet insändas.

§ 302.

Förmärkes, vid inventering, något vara förkommet eller skadadt genom afträdarens vållande; vare han och hans arfvingar pligtige det ersätta. Uppstår tvist derom, då skall den af verldslig rätt slitas.

§ 303.

I hvar församling skall kyrka och dess egendom vårdas af dertill utsedd kyrkovärd, på sätt derom i kap. XX stadgas.

§ 304.

Eger kyrkan jordagods, af hvad namn de vara må; skola de ej från kyrkans behof dragas eller föryttras, utan högsta nödtorft, eller dess synnerliga nytta. Förekomma vigtiga skäl till försäljning af sådant gods; då må församling, efter samråd på kyrkostämma, ärendet hos domkapitlet anmäla och domkapitlet det med sitt betänkande regeringens pröfning underställa. Huruledes dylika lägenheter till kyrkans förmån brukas och förvaltas skola, pröfve och beslute församling på kyrkostämma. Vidtages beslut, som kyrkan uppenbarligen till skada lända skulle, anmäle kyrkoherden det till domkapitlets pröfning, och varde verkställigheten under tiden inställd.

§ 305.

Ej må kyrkoherde och församling kyrkans medel och inkomster för andra än kyrkans behof använda, ej heller någon fond, som för särskildt ändamål bestämd eller gifven är, för andra ändamål begagna. Brister något i kyrkans behof och kan det ej med dess medel fyllas, såsom nu är sagdt, göre församlingen tillskott. Om kyrkomedels förvaltning och huruledes de må fruktbärande göras, såsom ock om försäljning af lösören, som kyrka tillhöra, ege församlingen öfverlägga och besluta: ej må likväl guld- och silfverkärl, böcker och handlingar eller forntidens minnesmärken säljas utan domkapitlets samtycke.

Femte Afdelningen.
Om de enskilda kyrkoförsamlingarnas vård om sina kyrkliga angelägenheter.

Adertonde kapitlet.
Om kyrkostämma.

§ 306.

Hvar församling i stad och på landet eger att uti kyrkostämma sammanträda för att om vården af sina gemensamma angelägenheter rådslå och besluta.

§ 307.

Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om:

1) befrämjande af kristendomskunskap dels genom hemundervisning, dels genom för detta ändamål inrättade skolor, äfvensom af kristligt lif i församlingen;

2) tiden och ordningen för gudstjenster inom församlingen;

3) tillsättande och entledigande af ledamöter i kyrkoråd och af kyrkovärd;

4) kyrkomedels förvaltande och användande samt kyrkoräkenskapers granskning:

5) byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer, äfvensom af prestgård samt anläggande af begrafningsplats;

6) hushållning med och vård om kyrkans jord och fastigheter;

7) bestämmande af afgifter till kyrka;

8) fördelning af bänkrum i kyrka;

9) öfverenskommelser om grafställen samt afgifter för dem och för begagnande af kyrkoklockor eller annan kyrkans tillhörighet;

10) överenskommelser rörande presterskaps och kyrkobetjenings aflöning;

11) prestval samt klockare- och orgelnistval, på sätt och enligt de grunder, som i kap. XV och XVI stadgas; samt

12) delning, sammanslående, upphäfvande eller annan fördelning af redan inrättade kyrkoförsamlingar, nya församlingars stiftande och indragning eller sammanbyggande af kyrkor, såsom i § 15 säges.

§ 308.

Kyrkoherden eller den prest i församlingen, som kyrkoherden, då han af laga förfall hindrad är, dertill förordnar, eller, dä någon dertill ej är utsedd, den som kyrkoherden i embetet närmast är, före i kyrkostämma ordet. Uti kapellförsamling vare dess kapellan ordförande i kyrkostämma derest kyrkoherden ej är tillstädes. För särskilda fall kan äfven kontraktsprost eller annan prestman till ordförande i kyrkostämma förordnas.

§ 309.

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut, så i städerna som på landet, tillkommer dem, hvilka enligt § 209 äro berättigade att i prestval deltaga.

§ 310.

I öfverläggningar och beslut, som angå ärender, gemensamma för hela församlingen, deltaga samtlige röstberättigade; men i öfverläggningar och beslut om ärender, som förutsätta afgifter, hvilka enligt gällande författningar böra utgå endast från i mantal satt jord eller andra fastigheter, ma ej andra taga del än de, som sådan jord eller fastighet innehafva.

§ 311.

Röst å kyrkostämma beräknas efter den grund, som for röstberäkning vid prestval är fastställd.

§ 312.

Röstlängd för kyrkostämma, som för hvarje år uppgöres pä sätt om röstlängd vid prestval stadgadt är, skall på den sednare af de två ordinarie kyrkostämmor, hvilka enligt § 314 årligen hållas böra, till granskning uppläsas, och gälle sedan till dess ny justering företages, såsom nu är sagdt. Kommer under tiden någon och påstår samt styrker sig till röst å kyrkostämma berättigad vara, varde han i längden införd.

§ 313.

Frånvarande röstegare hafve rätt att genom fullmakt sin talan och rösträtt i kyrkostämma åt annan öfverlåta. Fullmakten skall vara antingen skrifven och underskrifven af utställaren samt med dennes sigill försedd, eller ock af utställaren underskrifven och med två vittnens underskrift bestyrkt. Är fråga om val; gälle hvad om fullmakt för prestval är sagdt. Förmyndare eller målsman må i hvarje fall den under hans vård eller målsmannarätt står företräda.

§ 314.

Två ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas: den ena för besluts fattande om föregående årets räkenskaper och förvaltning samt för val af revisorer för det löpande året, den andra för granskning af röstlängd för kyrkostämma samt anställande af val till återbesättande af de befattningar och uppdrag, som höra under kyrkostämma och vid årets slut blifva lediga.

§ 315.

Kyrkostämma hålles äfven när kronans befallningshafvande, domkapitlet, visitationsförrättare eller kyrkorådet det äskar, eller då ordföranden det nödigt finner. Önskar berättigad medlem af församlingen att kyrkostämma för något ärende sammankallas må; skall det ej vägras, om ärendet är af vigt och ej tål uppskof. Pröfvar ordföranden skäligt sådan begäran afslå; meddele sina skäl skriftligen, om sökanden det önskar, och ege denne rätt deröfver hos domkapitlet klaga.

§ 316.

Kyrkostämma må i kyrka, dess sakristia, eller sockenstuga eller å annat lämpligt ställe hållas, efter slutad gudstjenst å någon söndag, eller ock å söckendag.

§ 317.

Kallelse till kyrkostämma utfärdas genom kungörelse af ordföranden och skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och öfverläggningsämne för sammanträdet. Kungörelsen uppläses från predikstolen fjorton dagar eller minst en vecka derförut. Är kyrkostämma utsatt till söndag, skall kungörelse derom den dagen ånyo uppläsas. För ärender, som fordra så skyndsam handläggning, att kungörandet ej medhinnes så tidigt, som nu sagdt är, må kyrkostämma kunna hållas efter kortare kallelsetid och äfven på samma dag då den pålyses; dock må ej beslut om utgift eller uttaxering af nya utskylder vid sålunda utlyst stämma fattas.

§ 318.

De ärender, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas, böra förut vara vederbörligen beredda, antingen af kyrkorådet, då de röra kristendomsundervisningen och det kristliga lifvet i församlingen, eller ock af andra dertill utsedde personer, då kyrkostämman, med afseende å ärendets beskaffenhet eller andra förhållanden, finner sådant lämpligt eller nödigt.

§ 319.

Ordföranden skall ärenderna till öfverläggning framställa. Ärende, som i kungörelsen ej utsatt är, må icke företagas. Vid stämma må väl ny fråga väckas, men icke förr än vid annan stämma och efter vederbörlig pålysning handläggas.

§ 320.

Vid behandling af ärender, om hvilka i lag eller förordning särskilda föreskrifter gifna äro, ställe sig kyrkostämma till noggrann efterrättelse hvad sålunda stadgadt är.

§ 321.

Sedan öfverläggning slutad är och beslut, efter af ordföranden framställd proposition, blifvit fattadt, skall ordföranden beslutet tydligt upprepa och derjemte meddela anvisning om ändringssökande deri. Kommer någon sedan beslut i ärende fattadt är och vill deri något anföra, må det ej tillåtas.

§ 322.

Yppas under öfverläggning olika meningar, hvilka ej kunna jemnkas, och önskas då omröstning; skall den öppet verkställas efter upprop ur röstlängden. Den mening, som har det högsta röstvärdet för sig, varde beslut. Hafva lika röster för olika meningar utfallit, gälle den mening, hvilken de flesta rösterna efter hufvudtalet bifallit. Äro äfven efter sådan beräkning rösterna lika delade; vare den mening beslut, som ordföranden biträder.

§ 323.

Ordföranden skall vid kyrkostämma föra protokoll, upptagande ämnet för öfverläggningen och beslutet med skälen dertill; deri skall ock intagas hvad röstegande särskildt önskar i ärendet antecknadt hafva. Sedan förhandlingarna afslutade äro, skall protokollet, om så ske kan, genast justeras, eller i annat fall vid kyrkostämma, sednast fjorton dagar derefter. Kan ej justering genast företagas, gifve ordföranden vid stämmans slut tillkänna dagen, då den ske skall. Stämman må, om den så önskar, uppdraga åt dertill för hvarje gång utsedde ombud att, jemte ordföranden, justering af protokollet eller vissa delar deraf verkställa. Protokollet undertecknas af ordföranden och minst två vid stämman närvarande ledamöter, eller af de särskilda ombuden, om sådana blifvit utsedda. Infinna sig ej de utsedda ombuden; göre ordföranden derom anteckning i protokollet, och ege det icke dess mindre vitsord. Ej må fattadt beslut vid justering ändras.

§ 324.

Kyrkostämmobeslut skall, sedan det justeradt är, nästpåföljande sön- eller helgedag för församlingen kungöras, med ordentlig besvärsanvisning. Utdrag af protokollet skall tillställas kyrkorådet eller de andra personer, åt hvilka verkställighet af stämmans beslut uppdrages. För öfrigt ege hvar och en, som det åstundar, att af protokollet taga afskrift och få densammas rigtighet af ordföranden bestyrkt. Protokollet med tillhörande handlingar och bilagor skall af kyrkoherden läggas till kyrkans handlingar och förvaras.

§ 325.

Ordföranden skall öfver ordning i kyrkostämma vaka. Han ege makt att, efter varning, låta utvisa en hvar, som sig oskickligt förhåller. Uppstår oordning, som ordföranden icke förmår afstyra, ege han att stämman upplösa. Förgår sig någon å stämman med ord eller gerning mot ordföranden eller andra tillstädesvarande eller störer eljest den frid och ordning, der herrska bör; gifve ordföranden det kronans åklagare tillkänna.

§ 326.

Innan verkställighet af kyrkoståmmobeslut må ega rum, skall det underställas regeringens pröfning och stadfästelse, då det angår:

1) försäljning, pantförskrifning eller utbyte af någon sådan församlingen tillhörig fastighet, som antingen genom gåfva eller testamente eller i annan laga väg församlingen tillfallit och till underhåll för vissa dess gemensamma nytta afseende ändamål blifvit anslagen; samt

2) upptagande af lån på längre betalningstermin än tio år.

Beslut, som bör högsta maktens pröfning och godkännande underställas, skall insändas till kronans befallningshafvande i länet.

§ 327.

Medlem af församlingen, som med kyrkostämmas beslut ej nöjes, ege rätt att deruti söka ändring genom besvär, hvilka skola ingifvas i mål, som i § 307 mom. 1, 2, 3, 4, 5, 11 och 12 äro nämnda, till domkapitlet, men i andra mål till kronans befallningshafvande, innan klockan tolf å trettionde dagen nästefter den, å hvilken beslutet från predikstolen kungjordes. För att besvären skola kunna till pröfning upptagas, bör klaganden bifoga det öfverklagade beslutet jemte bevis när detsamma kungjordes. I Lappmarken vare tiden dubbelt längre, än hvad härom nu stadgadt är.

§ 328.

Verkställighet af kyrkostämmobeslut i andra än de i § 328 nämnda fall må, der skyndsamhet är af nöden, ej uppskjutas, oaktadt laga kraft derå ej kommit, med mindre ändringssökande onyttigt blefve, om beslutet genast i fullbordan ginge. Kyrkostämman eger det pröfva på samma gäng beslutet fattas; skall verkställighet genast ske, varde det i beslutet uttryckligen utsatt. Anföras besvär; ege de, som beslutets pröfning tillkommer, forordna, huruvida verkställighet inställas skall, till dess det laga kraft vunnit.

§ 329.

Till uppbörd af afgifter, som å kyrkostämma beviljade och beslutna äro, undantagande likväl kyrkans medel, hvilkas uppbörd kyrkovärd ovilkorligen tillhör, ege församlingen på de vilkor, som träffas kunna, vissa män nämna och med nödiga föreskrifter förse. Sammaledes må församling, då uti andra afseenden så nödigt finnes, män utse, de der i enlighet med den fullmakt församlingen dem meddelat verkställigheten af dessa beslut ombesörja skola.

Nittonde kapitlet.
Om kyrkoråd.

§ 330.

I hvarje församling, så i städerna som på landet, skall finnas ett kyrkoråd.

§ 331.

Kyrkorådet tillkommer att handhafva den kristliga sedevården och kyrkotukten i församlingen; hafva den närmare uppsigten öfver vården af kyrkans egendom; till- och afsätta kyrkoväktare och annan lägre kyrkobetjening; ombesörja verkställighet af kyrkostämmas beslut i alla de fall, der ej sådan verkställighet åt vissa dertill utsedda personer blifvit uppdragen; till kyrkostämman göra de framställningar och förslag, hvilka det finner af omständigheterna påkallas, samt afgifva de förberedande utlåtanden, som af kyrkostämman kunna infordras.

§ 332.

Uti alla mål och tvister, som vid verldslig rätt och myndighet behandlas och kyrkas eller preste- eller klockareboställes jord eller dermed förenade rättigheter eller skyldigheter, eller kyrkan tillhörig fastighet angår, skall kyrkorådet förordna ett ombud, som eger församlingens rätt dervid bevaka och mot beslut eller utslag vad eller besvär inlägga, der han så nödigt pröfvar. Ej må ombud i dessa mål något genom förlikning bortgifva.

§ 333.

Kyrkoherden, eller ock annan prest, den kyrkoherden, då han af laga förfall hindrad är, dertill förordnar, är ordförande i kyrkorådet. Ledamöter äro församlingens öfrige ordinarie prester samt så många af dess för gudsfruktan och kristligt nit välkända män, som församlingen finner lämpligt utse; dock att deras antal icke är mindre än sex.

§ 334.

Till ledamot i kyrkorådet kan ej den väljas, som icke uppnått trettio års ålder, eller icke råder öfver sig och sitt gods, eller sin egendom åt borgenärers nöjande afträdt och ej förmår visa att han från deras kraf är befriad, eller för brott eller okristligt lefverne blifvit, på sätt i kap. XIII om kyrkotukt säges, förklarad denna rätt förlustig, eller af verldslig rätt förklarats hafva medborgerligt förtroende förverkat.

§ 335.

Ledamot i kyrkorådet väljes för fyra år, dock så att alltid efter två år halfva antalet afgår. Första gången bestämmes genom lottning, hvilka afgå skola; sedermera afgå alltid de, hvilka fyra år befattningen innehaft. De afgående kunna dock ånyo väljas. Yppas ledighet under mellantid, väljes vid nästa ordinarie kyrkostämma annan ledamot för den tid, som för den afgångne återstår. Intill dess sådan stämma inträffar inkalle kyrkorådet extra ledamot.

§ 336.

Den, som till ledamot i kyrkoråd vald blifvit, vare skyldig befattningen sig åtaga, derest han icke redan i fyra år densamma innehaft, eller är öfver sextio år gammal, eller lider af svag helsa, eller är hindrad af förfall, hvars giltighet kyrkostämman eger pröfva.

§ 337.

Med afseende å den kristliga sedevården i församlingen skola kyrkorådets medlemmar, hvilka böra vara en föresyn för församlingen, hvar för sig hafva en kärleksfull uppsigt öfver församlingsmedlemmarnas lefnad i allmänhet och isynnerhet öfver förhållandet mellan äkta makar, mellan föräldrar och barn samt mellan husbönder och tjenstefolk, äfvensom tillse, att sön- och helgedagar, så i kyrkan som i hemmen, värdigt begås. För detta ändamål indelas församlingen, om kyrkorådet så anser nödigt, i vissa distrikter, af hvilka ett åt hvarje af dess ledamöter anvisas.

§ 338.

Förspörjer någon af kyrkorådets medlemmar inom församlingen sådana laster, sedliga oordningar, eller sådan brist på kristligt sinnelag, som i §§ 102 och 103 säges, anmäle derom i kyrkorådet.

§ 339.

Kyrkorådet sammanträder på ordförandens kallelse, så ofta han det nödigt finner, eller då minst halfva antalet af ledamöterna derom gör framställning.

§ 340.

Ej må något ärende i kyrkoråd företagas, der icke mera än hälften af ledamöternas hela antal är tillstädes.

§ 341.

Yppas olika meningar, gälle den som flertalet, eller, ifall af lika antal, ordföranden biträder.

§ 342.

Varder någon inför kyrkorådet kallad, vare han pligtig att kallelsen hörsamma. Uteblifver han utan laga förfall, ege kyrkorådet hos magistrat i stad och kronolänsman på landet äska handräckning till hans inställande.

§ 343.

Vid kyrkorådets sammanträden föres protokoll af någon dess ledamot, som dertill skicklig är och af kyrkorådet dertill utses. Finnes ej sådan ledamot, handhafves protokollet af ordföranden.

§ 344.

Ordförandens åliggande är att ombesörja skriftvexlingen, emottaga alla till kyrkorådet ställda skrifvelser och framställningar, tillse att räkenskaperna öfver de medel kyrkorådet om händer har ordentligen föras, i enlighet med de föreskrifter kyrkostämma meddelat, samt att vårda kyrkorådets handlingar och öfver dem hålla förteckning.

§ 345.

Protokoll och beslut skola, antingen genast eller sist vid kyrkorådets nästa sammanträde, justeras; dock kan kyrkorådet, särskildt för hvarje gång, uppdraga åt två eller flere af sina ledamöter att, jemte ordföranden, justeringen verkställa.

§ 346.

Enhvar af kyrkorådets medlemmar ansvare gemensamt med de öfrige för de medel detsamma under sin förvaltning haft. Denna ansvarighet fortfar till dess förvaltningen blifvit af kyrkostämman godkänd.

§ 347.

Kyrkorådet till biträde vid handhafvandet af sedevården skola ock i hvarje församling vissa uppsyningsmän eller församlings-äldste bland dess mest aktade kristligt sinnade medlemmar, för särskilda kretsar, på kyrkostämma eller vid läsmöte väljas, till antal så många, som efter omständigheterna anses nödiga. De skola, hvar i sin krets, öfver ordning och sedlighet vaka, oordningar hos kyrkorådet anmäla samt till verkställande af kyrkorådets med afseende å sedevården fattade beslut bidraga. Den, som vald blifvit, skall befattningen minst i fyra år förestå, så framt han i församlingen qvarstannar.

Tjugunde kapitlet.
Om kyrkovärd.

§ 348.

Den närmaste vården om kyrkans egendom skall i hvarje församling af en dertill utsedd kyrkovärd handhafvas.

§ 349.

Församling eger bland sina välbetrodde medlemmar på kyrkostämma kyrkovärd välja. Den, som vald blifvit, skall befattningen minst fyra år förvalta. Den vedergällning, kyrkovärd för sin möda åtnjuta må, ankomme på församlingen.

§ 350.

Kyrkovärd skall kyrkans så väl ordinarie som tillfälliga inkomster för året uppbära, räkenskap öfver kyrkans kassor, deras inkomster och utgifter jemte behörige verifikationer för hvarje tilländagånget ecklesiastikt år till kyrkoherden sednast inom utgången af nåstföljande Juni månad afgifva, dervid iakttagande att öfver hvarje fond särskildt räkenskap uppgöres.

§ 351.

Ej må i allmänhet någon betydligare utbetalning af kyrkans kontanta medel eller spanmäl göras utan församlingens beslut på kyrkostämma. På församlingen ankomme ock att bestämma, huru mycket af kyrkomedel må, till bestridande af löpande utgilter, i kyrkovärdens vård, under kyrkorådets tillsyn, lemnas.

§ 352.

Kyrkovärd åligger ock att årligen med tillkallade sakkunnige män kyrkan och alla tillhörande byggnader besigtiga. Finnes bättring nödig; då skall förslag deröfver uppgöras och tillställas kyrkoherden, som det till öfverläggning på kyrkostämma föredrager. Mindre bristfällighet vare dock kyrkovärden skyldig genast afhjelpa låta.

§ 353.

Befinnes kyrkovärd sin skyldighet med räkenskaperna eller i annat afseende ersätta; påminne kyrkoherden honom om fullgörandet af sin pligt. Följer ej rättelse; anmäle kyrkoherden saken vid kyrkostämma till den åtgärd, omständigheterna påkalla. Beträdes kyrkovärd med svek och otrohet; då skall han på kyrkostämma från beställningen skiljas och saken till åtal genom församlingens ombud hos domaren anmälas.

§ 354.

När ombyte af kyrkovärd sker, skall inventering af all den kyrkans egendom han under sin vård haft, så ock granskning af räkenskaperna genast anställas. Om sådan inventering och granskning besörje kyrkorådet och kalle dertill två sakkunnige män af församlingen. Förekommer dervid anledning, att ersättning eller åtal mot afgången kyrkovärd yrka; då skall anmälan derom först på kyrkostämma göras.

§ 355.

Om kyrkovärd eller syssloman vid domkyrka gälle hvad särskildt stadgadt är.

Sjette Afdelningen.
Om kyrkostyrelsen.

Tjuguförsta kapitlet.
Om biskopsembete.

§ 356.

Biskop utöfvar högsta tillsyn öfver församlingarna och presterskapet, hvar i sitt stift, och skall deröfver vaka, att den evangeliska läran rent och oförfalskadt predikas, sakramenterna efter Kristi instiftelse rätteligen utdelas, gudstjensten ordentligt förrättas, kristendomsundervisningen, så i församlingarna som vid läroverken, troget skötes, tukt och sedlighet upprätthålles, de fattige kristligen vårdas, kyrkornas egendom behörigen förvaltas, kyrkoförvaltningen och kyrkostyrelsen laglikmätigt handhafvas, och presterskapet i lära och lefverne sig värdigt och kristligt förhåller, med hvad mera som till själavården och kristlig ordning inom kyrkan hörer.

§ 357.

Biskopen skall i alla de mål, som under kyrkans dom, enligt lag, höra, med domkapitel dömma, såsom i kap. XXII säges, så ock mål, som eljest med kyrkostyrelsen sammanhänga och biskopen ensam ej särskildt förbehållne äro, gemensamt med domkapitlet pröfva och afgöra.

§ 358.

Hvarje år skall biskop inom sitt stift visitation i så många församlingar anställa eller anställa låta, att hvarje församling i stiftet inom fem år visiterad blifver; dock må, der särskilda omständigheter sådant påkalla, visitation i någon församling äfven efter kortare tids förlopp förrättas.

§ 359.

Vid visitation skall biskop åtföljas af en medlem af domkapitlet, den han dertill kallar. Dervid vare ock inom hvart kontrakt dess prost och andra prester skyldige att biskopen åtfölja, om han dem derom anmodar. Har biskopen någon till visitationens förrättande i sitt ställe utsett, vare lag samma. Till förande af protokoll vid visitationen skall ock en af domkapitlets notariat, eller någon af biskopen kallad prestman medfölja.

§ 360.

Församling skall om tiden för visitationen sednast fjorton dagar förut genom prosten underrättas medelst kungörelse i samtliga dess kyrkor.

§ 361.

När biskop till församling ankommit, afgifve kyrkoherden först skriftlig berättelse om församlingen, dess kristendomskunskap och sedlighet, om fattigvården, om presterskapet i anseende till lära, tjenst och lefverne, om kyrkans egendom jemte inventeringslängd deröfver, om verkställigheten af det, som vid föregående visitation eller sedermera i angelägenheter, som församlingen röra, vederbörligen till efterlefnad anbefaldt blifvit och om den verkan det medfört. Finnes något isynnerhet, det kyrkoherden till biskopens kännedom och undersökning vid visitationen önskar meddela; göre det särskildt skriftligen. Är kyrkoherden tillika prost i kontraktet; afgifve han ock om församlingsvården i de öfriga församlingarna och om presterskapets i kontraktet förhållande i embetet särskild berättelse. Göre ock hvar kyrkoherde och prost för sig sjelf redo uti allt, hvarom biskopen finner godt honom besked affordra.

§ 362.

Uti enskild visitation skola kyrkoböckerna med alla till dem hörande längder, så ock kyrkoräkenskaperna granskas, den kyrkans egendom, de angå, undersökas, och tillika om verkställigheten af det, som vid sednaste visitation eller annorledes förordnadt blifvit, ransakas. Denna enskilda visitation, så vidt den räkenskaperna och kyrkans egendom angår, skall i öfvervaro af kyrkorådets medlemmar och kyrkovärden förrättas.

§ 363.

I kyrkan företages allmän visitation med hela församlingen på dertill bestämda dagar. Till den skola alla församlingens medlemmar, högre och lägre, äldre och yngre, så vidt ske kan, sig infinna. Denna visitation begynnes med gudstjenst, dervid kyrkoherden, eller, om han af sjukdom hindrad är, den prest biskopen dertill utser, skall predikan hålla. Derpå skall biskopen, efter ett helsningstal till församlingen, med biträde af utsockne prester, förhör med församlingen, särdeles de yngre, uti bokläsning och kristendomens hufvudstycken anställa, och sedan om de åtgärder, som till ungdomens undervisning i kristendomsläran vidtagne äro, om läsförhören och hvad dermed sammanhänger, om skriftskola och konfirmation, om gudstjensten och de heliga sakramenternas bruk, och om sedligheten i allmänhet undersöka och efterfråga.

§ 364.

Sedan förhör anstäldt och det undersökt är, som i § 363 säges, uppmanas församlingens husfäder att jemte presterskapet, kyrkorådets medlemmar och kyrkovärden framträda, då biskopen till öfverläggning företager så väl de omständigheter, kyrkoherden särskildt skriftigen framställt, som hvad husfäderne uti församlingens angelägenheter hafva att andraga, och undersöke derjemte om mot presterskapet eller kyrkobetjeningen, vid utöfning af deras kall eller i deras lefverne, skäl till anmärkningar förekomma, om mera allmänt spridda villosatser samt split och oordning i kyrkligt hänseende sig företett, huruledes fattigvården handhafves, om mot kyrkokassornas förvaltning, användande eller redovisning något är att erinra, i hvad skick kyrkorne med tillydande byggnader äro, om möjliga orsakerna till allmännare osedlighet, der en sådan sig visat, med hvad mera som till församlingsvården och kyrkans angelägenheter hörer. Derefter varde församlingen med några lämpliga ord hemförlofvad.

§ 365.

Med hvarje ärende, som vid visitationen förekommer, förfare biskopen efter dess beskaffenhet och lag; och ege han förty omedelbart anbefalla verkställighet af allt, som om kyrkoförvaltningen och församlingsvården till efterrättelse vederbörligen föreskrifvet är, eller deraf följer, eller eljest god ordning befrämjar och ej mot tydlig lag och dess grund och mening strider. I ärende, som på församlingens afgörande ankommer, må, derest behörig kungörelse om detsammas företagande skett, beslut såsom på kyrkostämma fattas. Sak af sådan beskaffenhet, att ansvar derå, efter laga ransakning, följa bör, anmäles efter omständigheterna antingen i domkapitlet, eller hos kronans befallningshafvande i länet. Uppstå frågor, om hvilka bestämmandet regeringen tillkommer; varde hemställan derom gjord genom domkapitlet.

§ 366.

Biskop ege ock vid visitationen inför sig kalla och enskildt med föreställningar ur Guds heliga ord till bättring mana hjonelag, som uti kif och osämja lefva, barn, som mot sina föräldrar vanvördligen sig förhålla, uppstudsige tjenare, så ock dem, som för dryckenskap eller andra laster beryktade äro. Ej må dock någon härtill kallas, utan han för sådan last allmänt känd är, eller ock make, föräldrar, förmyndare eller husbonde derom hos biskopen anhålla. Likaså ege biskopen att med saktmod och kärlek söka tillrättaföra dem, hvilka befinnas villfarande meningar hysa.

§ 367.

Vid visitationens slut sammanträde biskopen med församlingens presterskap och meddele dem de erinringar, till hvilka han möjligen funnit skäl förekomma, antingen vid förhöret i bokläsning och kristendomskunskap, eller vid undersökningen rörande kyrkoförvaltningen och församlingsvården i allmänhet, om ock ingen anmärkning i saken från församlingens sida blifvit gjord.

§ 368.

Protokoll skall vid visitationen föras öfver allt hvad derunder förekommit, med anteckning om hvad i fullständigt och hvad i felaktigt skick befunnits. Visitator vare ock skyldig att på grund af hela visitationen uttala ett bestämdt omdöme beträffande presterskapets i församlingen uti tjensten ådagalagda nit och allvar, med presterskapet förbehållen rätt att få sin förklaring i saken i protokollet intagen.

Sedan protokollet blifvit af biskopen, den domkapitlets ledamot, som vid visitationen närvarit, och notarien underskrifvet, skall ett exemplar deraf mot lösen af kyrkomedlen till församlingen öfverlemnas, för att bland kyrkans handlingar förvaras, och ett till domkapitlet ingifvas.

§ 369.

När biskopsembete i stiftet ledigt är, anmäle domkapitlet derom ofördröjligen hos Kejsaren och hemställe om tid, då val till dess återbesättande förrättas må.

§ 370.

Val skall samtidigt öfver hela stiftet ske å den dag, som Kejsaren dertill utsätter. Derom underrätte domkapitlet utan tidsutdrägt kontraktsprostarne, hvilka ega, enhvar inom sitt kontrakt, de väljande till den dagen å lämplig ort inom kontraktet sammankalla och vid förrättningen ordet föra. Är prosten af sjukdom eller andra oundvikliga omständigheter hindrad att valet förrätta, eller är prosteembetet ledigt; göre det äldste kyrkoherden i samma kontrakt, eller ock den domkapitlet dertill utsett.

§ 371.

I valet ega deltaga alla ordinarie prester och de, som ordinarie presttjenster i församlingarna på eget ansvar förvalta, hvar och en der han för tiden i tjenst är, om han ock dessförinnan till embete annorstädes utnämnd blifvit. Ej må någon i dubbel egenskap eller för flere embeten välja.

§ 372.

Innan till val skrides skall den, som valet förrättar, bön hålla och uti ett tjenligt tal erinra de väljande om valets vigt och betydelse samt uppmana dem att, utan afseende å annat än befrämjande af Guds ära och kyrkans väl, föreslå de prestmän, som de efter bästa förstånd och samvete anse genom gudsfruktan, lärdom och embetsförmåga, till det lediga biskopsembetet de skickligaste vara.

§ 373.

Valet skall förrättas med slutna sedlar utan underskrift och hvarje väljande i sedeln tre män till namn och embeten utsätta. Kan någon valberättigad, för sjukdom eller annat laga förfall, vid valförrättningen ej tillstädeskomma; må han sin valsedel under försegladt omslag till kontraktsprosten, med påskrift att det hans röst innehåller, insända, och varde sedan omslaget vid sammankomstens början, i allas närvaro, öppnadt och sedeln, utan att då uppläsas, till de andra sedlarna lagd.

§ 374.

Prosten eger en bland de väljande utse att vid valet föra protokoll, hvaruti skall antecknas antalet af sedlarne, de namn de innehålla, hvilka närvarande och hvilka frånvarande röstat, huru många röster enhvar af de omröstade tillfallit och hvad öfrigt i saken förekommit. Innan de väljande åtskiljas skall valprotokollet justeras, af dem alla underskrifvas och sedan genom prosten till domkapitlet insändas, med påskrift: biskopsval.

§ 375.

Valsedel, som befinnes hafva underskrift, eller innehålla flere eller färre än tre namn, eller vara till oriktig valort insänd, vare ogild.

§ 376.

På den till val utsatta dagen varde ock val i domkapitlet anstäldt, på sätt nu förordnadt är. Alle ordinarie ledamöter och tjenstemän i domkapitlet, ehvad de ordinerade äro eller icke, ege deruti taga del. De afgifna valsedlarna skola förvaras till dess valprotokollerna ingått från prosterierna.

§ 377.

Äro valprotokollerna från samtlige prosterierna inkomne; då skola de nästa dag derefter, jemte de i domkapitlet afgifna valsedlar, på en gång öppnas, namnen på alla dem, som röster erhållit, upptecknas, och de tre, hvilka högsta röstetalen tillfallit, uppföras på förslag i den ordning rösternas antal utvisar.

§ 378.

Hafva de högsta röstetalen så utfallit, att flere än tre lika stort antal röster erhållit; afgöre lottning, hvilka af dem på förslaget skola upptagas, och ålder i tjensten ordningen emellan dem. Hafva de högsta röstetalen till lika antal utfallit på tre; bestämme ock ålder i tjensten det rum, en hvar af dem på förslaget skall intaga. Hafva två lika stort röstetal bland de högsta undfått, och äro ännu två rum på förslaget öppna; varde de likaledes derå upprörde efter tjensteålder. Är blott ett rum ledigt; afgöre lottning, hvilkendera det skall tilldelas. Lottning skall af ordföranden i domkapitlet anställas, derest han ojäfvig är.

§ 379.

Sedan förslag uppgjordt är, skall det, utan tidsutdrägt, jemte tjensteförteckningar för de å detsamma uppförde män, och uppgift å alla dem, som dessutom röster erhållit, och det en hvar tillfallna röstetal, insändas till Senaten, hvarå Kejsaren en bland de föreslagne till biskop utser och förordnar.

§ 380.

Vill någon af dem, som rum å förslaget vunnit, för hög ålder, sjuklighet eller andra vigtiga skäl, sitt rum sig afsäga och bifaller regeringen dertill, skall nytt val, på dertill af regeringen utsatt dag, och i den ordning som föreskrifven är, anställas; dock att dervid endast på så många röstas, som lediga rum äro.

§ 381.

Då val till besättande af erkebiskopsembetet förrättas skall, ege ock biskop och ordinarie ledamöter i domkapitlen uti landets öfriga stift rätt att deruti taga del sålunda, som för biskopsval i domkapitel nu stadgadt är; och skola dessa röster uti den inom erkestiftet anställda valomröstning ingå och beräknas.

§ 382.

Är erkebiskop eller biskop utnämnd; då skall han till embetet invigas. Invigning förrätte erkebiskop eller biskop i närmaste stift, biträdd dervid af tillkallade prester såväl från den utnämndes, som från eget stift. Finnes för tiden ej biskop, som invigning förrätta kan; gifve domkapitlet i det stift, hvaröfver den utnämnde förordnad är, det regeringen tillkänna, som då den utser, hvilken invigningen förrätta bör.

§ 383.

Invigning skall för sig gå uti kyrkan å den ort, der ordinator eller ock den utnämnde biskopen bor, enligt den förres bestämmande, och nästföregående sön- eller högtidsdag kungöras. Vid vigningsakten skall ock den utnämndes fullmakt uppläsas och han sitt embetes ed aflägga. Huru i öfrigt dervid bör tillgå, utvisar kyrkohandboken.

§ 384.

Finnes biskop villfarande meningar i läran yttra och försvara, eller sin embetspligt eftersätta och försumma, eller genom lastbart lefverne allmän förargelse väcka; ege domkapitlet honom beskedligen erinra. Rättar han sig ej deraf, eller finnes han sitt embete för mutor, skyldskap, vänskap eller annan egennytta till andras förfång uppsåtligen missbruka; anmäle domkapitlet derom hos regeringen.

Tjuguandra kapitlet.
Om domkapitel.

§ 385.

I hvarje stift skall ett domkapitel vara och bestå af biskop såsom ordförande samt tre theologiskt bildade ledamöter, hvarutom domkapitlets sekreterare eger ständigt säte och stämma i kapitlet. Kyrkoherden i den stad, der domkapitlet har sitt säte, kallas domprost och är sjelfskrifven ledamot och vice ordförande i kapitlet. Af de öfriga två theologiskt bildade ledamöterne, hvilka benämnas assessorer, skola jemte erfarenhet i kyrkliga angelägenheter innehafva grundliga theologiska insigter ådagalagda såsom i § 165 sagdt är. Desse ledamöter inväljas för tre år på sätt här nedan säges.

§ 386.

När assessorsplats i domkapitlet ledig blifver, förordnar domkapitlet till anställande af val för återbesättande af den lediga platsen. Valet verställes på sätt och i den ordning om biskopsval är sagdt; men valbar är endast den, som ordinarie presttjenst inom stiftet innehar. Ej må den, som till sådan befattning första gången vald blifvit, förtroendet sig undandraga, der han ej förmår visa sådana hinder allmän lag upptager såsom laga förfall, eller uppnått sextio års ålder.

§ 387.

Är biskopsembete ledigt, eller är biskop af laga förfall eller jäf hindrad att ordet föra, öfvertage domprosten och, der äfven han hindrad är, äldste ledamoten ordförandeskapet. Äro en eller flere af ledamöterna af laga förfall eller jäf hindrade att i domkapitlet sitta, och är domkapitlet annars ej domfördt; då skola så många skicklige män bland kyrkoherdar och lektorer i de theologiska vetenskaperna inkallas att det domfördt varder. Domkapitlets notarie må ock, när behofvet fordrar, i domkapitlet adjungeras. Ej må någon sig undandraga, som sålunda kallas, utan han laga förfall kan visa och styrka.

§ 388.

Biskop så väl som ledamot skola, innan de sitt embete i domkapitlet tillträda, den ed inför domkapitlet aflägga, som särskildt i sådant afseende fastställd är. Den, som för särskildt tillfälle till säte och stämma i domkapitlet inkallas, skall ock samma ed aflägga, derest han den ej redan förut aflagt.

§ 389.

I hvarje domkapitel skall finnas sekreterare och notarie. Domkapitlet ege att, efter kungjord ansökningstid, till dessa tjenster antaga skicklige personer, för hvilka det har förtroende, samt bestämme huruledes göromålen dem emellan fördelas böra. Sekreteraren skall vara en man med bepröfvad juridisk bildning och erfarenhet. Den af desse tjenstemän, som uppbörd af penningemedel ombetros, bör, såsom kronans uppbördsmän, derför ställa borgen, som af domkapitlet godkännes.

§ 390.

Domkapitlets sekreterare och notarie skola föreskrifven tjensteed inför domkapitlet allägga, innan de sin tjenst tillträda.

§ 391.

Domkapitlet skall i stiftet handhafva kyrkostyrelsen, vaka öfver lärans renhet, öfver gudstjenstens, sakramenternas och andra kyrkliga förrättningars rätta förvaltande, om tillsättande af embeten och tjenster i församlingen draga försorg, hafva tillsyn öfver församlingarnas vård och presterskapets förhållande i lära, lefverne och embete, vidmakthålla och befrämja kyrkans rätt och bästa, upptaga och afgöra mål och besvär, som under dess pröfning i laga ordning dragas, och vid allt detta samt i hvad domkapitlet för öfrigt åligger rätta sig efter kyrkolag och laga stadgar, och ej mot lagens grund och mening dömma, eller sin befogenhet öfverskrida.

§ 392.

Domkapitlet tillhör att upptaga och dömma i de mål, som röra prests förhållande i embete eller uppförande och ankomma på varning, löneförlust, suspension, eller mistning af prestembetet; men med andra brott, större eller mindre, som prest tillvitas och ligga under verldslig rätts ransakning och dom, må ej domkapitlet sig befatta. Anklagas prest i domkapitel eller hos verldslig rätt på en gång för såväl fel i embete eller uppförande, som andra brott, eller yppas, vid det han inför domkapitel eller verldslig rätt under ransakning står, att han brott så väl i som utom embetet begått; ege domkapitlet endast öfver embetsfelet sig utlåta, sedan verldslig rätt i ett sammanhang om alla brotten ransakat och öfver det borgerliga lagbrottet dömt samt dess ransakning och dom, såsom särskildt föreskrifvet är, till domkapitlet inkommit. Är brott, för hvilket prest inför verldslig rätt lagföres, af så grof art, att embetets förlust yrkas; ege ock domkapitlet om förlusten af embetet sig utlåta, sedan verldsliga rätten sig yttrat, huru brottet efter lag anses bör, och sin ransakning och dom till domkapitlet insändt.

§ 393.

Innan brott, större eller mindre, för hvilket prest inför verldslig rätt är anklagad, af domaren till ransakning företages, förordne domkapitlet, sedan det, på sätt stadgadt är, derom underrättelse erhållit, en prestman eller, i nödfall, annan skicklig man, att såsom ombud, å domkapitlets vägnar, ransakningen öfvervara och sedan om förloppet och hvad dervid förekommit till domkapitlet inberätta.

§ 394.

I religionsmål, som i § 104 nämnda äro, må ej domkapitel dömma. Har sådant ärende blifvit hos domkapitlet anmäldt, kalle domkapitlet den angifne inför sig, anställe med honom förhör samt förmane och varne honom allvarligen; öfverlåte ock sedan, om skäl dertill förekomma, målet till vederbörande hofrätt. Öfver handlagda religionsmål skall domkapitlet årligen förteckning till Senaten insända. Har sådant ej förevarit, skall det inberättas.

§ 395.

Uti alla mål eller tvister, som vid verldslig rätt och myndighet behandlas och presterskaps lönerättigheter angå, såsom ock vid husesyner å prest- och klockareboställen, skall domkapitlet, efter derom erhållen vederbörlig kunskap, tillförordna ett ombud, helst prestman, som, å domkapitlets vägnar, eger kyrkans och presterskapets rätt dervid bevaka och mot beslut eller utslag vad eller besvär inlägga, der han så nödigt pröfvar. Ej må ombud i dessa mål något genom förlikning bortgifva.

§ 396.

Domkapitlet skall sammanträda så ofta ärenderna det fordra. Ordföranden eger det sammankalla och tiden för sammankomsten bestämma.

§ 397.

Biskop, eller den hans ställe i domkapitlet företräder, skall med uppmärksamhet tillse, att domkapitlets ledamöter och tjenstemän med nit och drift fullgöra de dem åliggande skyldigheter, så att alla ärender med behörig ordning och skyndsamhet handläggas, afgöras och expedieras.

§ 398.

Vigtigare ärender, såsom de hvilka församlingsvården angå, upprättande af förslag till eller återbesättande af lediga tjenster, granskning af överenskommelser och beslut vid prestmöte, besvär öfver kyrkostämmobeslut i hvarjehanda församlingarna rörande angelägenheter, besvarandet af öfverhetliga remisser, yttranden till vederbörande guvernörer i frågor om prestaflöning m. m., såsom ock utöfvande af domkapitlets domsrätt ej mindre rörande prests eller kyrkobetjentes fel och försummelser, än i sådana mål, der laga undersökning eller ransakning vid verldslig rätt bör föregå, skola efter referering af någon assessor i domkapitlet handläggas. För detta ändamål skola handlingarne uti nämnda och likartade ärender fördelas emellan assessorerne, hvilka det derefter åligger att hvar sina mal med möjligaste skyndsamhet i domkapitlet föredraga och, efter verkställd kommunikation eller annan interlokutorie åtgärd, der sådan nödig finnes, vidare bereda till det skick, att de kunna till slutligt afgörande förekomma, hvarvid förslag till beslutet af referenten afgifves. Ärender, hvilka antingen äro af ringare vigt eller icke tåla uppskof, skola, efter hand som de inkommit, af domkapitlets sekreterare befordras till föredragning och afgörande, utan föregången beredning af domkapitlets assessorer.

§ 399.

Finner domkapitlet något ärende icke omedelbart tillhöra dess handläggning; skjute det ifrån sig och gifve deröfver utslag, om sakegaren det önskar. Innehåller skrift bestämd angifvelse mot prest för brott, som under verldslig rätts ransakning och dom ligger; då må domkapitlet den till vederbörande kronans befallningshafvande öfversända, att dermed må lagligen förfaras.

§ 400.

Ingen må dömmas ohördan. Angifves prest för fel i embete eller otillbörligt lefverne, eller uppkommer derom uppenbart rykte, kalle domkapitlet den angifne inför sig till svars, om det så nödigt pröfvar, eller anmode kontraktsprosten eller kyrkoherden i orten att derom, på dess vägnar, undersökning anställa och berättelse om förloppet insända, eller affordre honom sjelf skriftlig förklaring genom prosten eller kyrkoherden. Vill den angifne hos domkapitlet sig till svars inställa; må det ej förvägras. Finner domkapitlet nödigt aktör i ett eller annat fall utse; förordne dertill någon af dess tjenstemän, eller begäre dertill förordnande för allmän åklagare.

§ 401.

Varder prest för fel i embete eller lefverne till svars inför domkapitlet kallad, men kommer ej, och visar ej heller laga förfall; anlite domkapitlet om hans inställande vederbörande guvernör. Styrker han laga förfall; varde ny dag honom förelagd.

§ 402.

Besvär och ansökningar, som i laglig ordning inkommit och domkapitlets pröfning tillhöra, skola, derest ej frågan så klar är, att den omedelbart afgöras kan, eller något särskildt för dess behandling är föreskrifvet, utställas till förklaring af den eller dem de angå: och må domkapitlet, efter omständigheterna, antingen genom vederbörande prost förklaringarna infordra inom viss utsatt tid efter erhållen del af besvären, eller ock kronans befallningshafvande om biträde dervid anlita. Svaranden skall sin förklaring till domkapitlet ingifva jemte besvärshandlingarna. Uteblifver han, och kunna ej handlingarna, oaktadt vidtagen åtgärd, återbekommas; gifve besväranden afskrift in af dess besvär, och varde saken derpå, efter dess beskaffenhet, afgjord. Begär sökanden, på uppgifna giltiga skäl, att få inkommen förklaring bemöta, eller finner domkapitlet, för egen del, bemötande nödigt; må det dertill besluta. Sammaledes skall förhållas med klagomål af annan beskaffenhet än som i § 400 säges.

§ 403.

Gör den, som svara skall, den invändning, att saken till domkapitlet ej hör; pröfve det domkapitlet. Ålägges han att svara, men nöjes ej dermed, och är det brottmål; då skall missnöjet hufvudsaken åtfölja: i andra mål må han sitt missnöje genast tillkännagifva och det sedan, medelst besvär, sist innan klockan tolf å trettionde dagen nästefter den, å hvilken utslaget föll, uti vederbörande hofrätt fullfölja.

§ 404.

På eget vidgående och frivillig bekännelse, eller skriftliga bevis och handlingar, som vitsord förtjena, må domkapitlet dömma. Åberopas eller anses bevisning genom vittnen nödig öfver någon på sakens utgång inverkande omständighet; då må sådant vittnesförhör, på sätt lag bjuder, anställas i brottmål af domstolen i den ort, der brottet är begånget, och i andra mål antingen af domstolen i den stad, der domkapitlet har sitt säte, eller, om vittnena aflägset boende äro, af den domstol i stad eller på landet, dit de med minsta besvär och lämpligast sig inställa kunna. Domkapitlet skall vittnesförhöret genom vederbörande guvernör begära.

§ 405.

Är profpredikant för röstvärfning eller olaga lönebeting angifven; då skall saken alltid till vederbörlig domstol hänskjutas, att der ransakas. Sedan ege domkapitlet deröfver dömma. Angifves han för annan olaglighet vid val eller i profpredikan och vidgår den; må domkapitlet sig derom omedelbart utlåta. Lag samma vare om valförrättare, eller valnotarie, som till olaglighet vid val sig skyldig gjort och den vidgår.

§ 406.

Missfirmar någon sin vederpart inför domkapitlet med smädliga ord i tal eller skrift, eller med åthäfvor och gerning, eller talar eller skrifver emot domkapitlet vanvördligen, eller höter och undsäger det; låte domkapitlet det i protokollet anteckna och skjute det till verldslig rätt.

§ 407.

Varder prest, som under ransakning inför domkapitlet stått, frikänd och fordrar upprättelse samt ersättning för kostnad och skada; hänskjutes saken till verldslig rätt.

§ 408.

Äro i domkapitlet tre ojäfvige medlemmar tillstädes och om beslutet ense; då är det gildt. Men uppstå olika meningar då domkapitlets alla medlemmar icke äro närvarande och ojäfvige, skola så många skicklige män af ordföranden tillkallas, att domkapitlet blir fulltaligt. Öfver frågor om förslag eller utnämning till tjenst skall fulltaligt domkapitel sitta.

§ 409.

Yppas jäf; rätte sig domkapitel efter hvad derom i allmänna lagen säges. Är medlem af domkapitlet till sökande af förslag eller tjenst i den skyldskap eller svågerlag, som i XIII kap. R. B. namnes; afhålle han sig från ärendets handläggning.

§ 410.

Vid öfverläggning till beslut eller utslag, såsom ock vid omröstning, iakttage domkapitlet hvad XXIII kap. R. B. derom stadgar. Då förslag skall upprättas eller utnämning till tjenst ske; gifve hvar ledamot sitt utlåtande särskildt och må ej den röst sedan ändra. Vill han nya skäl tillägga; ege dertill rätt. Händer vid omröstning om förslag, att någon förklarar den obehörig, som de flesta behörig anse; då skall ock han om dennes förslagsrum sig utlåta.

§ 411.

Om affattandet af utslag och beslut gälle hvad derom i 3 § XXIV kap. R. B. säges. Utslag, som till parter expedieras, skola, sedan de justerade blifvit, af ordföranden underskrifvas och af vederbörande sekreterare eller notarie kontrasigneras samt med domkapitlets insegel förses. Exemplar och utslag i hemstäldt mål, som till hofrätt insändes, underskrifves af ordföranden och alla ledamöter, som i beslutet deltagit.

§ 412.

Utslag, som prests fel uti embete eller uppförande angår, skall domkapitlet, derest parterna frånvarande äro, till kronans befallningshafvande afsända för att dem tillställas. Lag samma vare om utslag rörande kyrkobetjentes tjenstefel.

§ 413.

Utslag och beslut i alla andra mål, der besvärsrätt eger rum, skola i domkapitlet på samma dag afkunnas, dateras och till part utgifvas: domkapitlet låte ock derom anslag utfärda vid middagstimmen dagen näst förut. Förslag till tjenst skall samma dag dateras och anslås, som beslutet derom fattas, så ock utnämning till tjenst, der den öfverklagas kan.

§ 414.

Uti alla utslag och beslut, mot hvilka besvär ega rum, skall fullständig besvärsanvisning meddelas, såsom ock hvarje omständighet uppgifvas, den besväranden vid talans förlust iakttaga bör. Lag samma vare, då förslag eller utnämning till tjenst genom anslag kungöres.

§ 415.

Hvar, som ej åtnöjes med domkapitlets utslag uti mål, som prests eller kyrkobetjentes fel i embete eller uppförande angår, ege rätt att deruti ändring söka medelst besvär, som sist innan klockan tolf å trettionde dagen näst efter den, å hvilken han af utslaget erhöll del, eller om förstnämnda dag inträffar på helgedag, å nästföljande söckendag derefter, böra uti vederbörande hofrätt, under hvars domsrätt den anklagade lyder, ingifvas jemte det öfverklagade utslaget och bevis om dagen, då det honom meddelades.

§ 416.

Utslag, hvarigenom prest dömes att sitt prestembete mista, skall domkapitlet vederbörande hofrätts pröfning med alla till målet hörande handlingar och protokoll underställa, innan trettionde dagen efter den, å hvilken utslaget gafs, vid bot af fyra mark för hvarje dag, som dermed derutöfver uppskjutes. Har prest inför verldslig rätt lagförd blifvit för brott, hvarå embetets förlust yrkats; då skall ock det utslag, domkapitlet deröfver afgifver, hofrätten underställas.

§ 417.

Har hofrätten målet pröfvat och afgjort, och vill den sakfällde deremot besvär inlägga; gifve han det domkapitlet inom besvärstidens utgång tillkänna, och styrke sedan, innan klockan tolf å trettionde dagen efter samma fataliedag, den dock oräknad, hos domkapitlet med behörigt bevis att han verkligen besvär inlemnat, eller hafve sin talan förverkat.

§ 418.

Den, som uti andra mål med domkapitlets utslag eller beslut missnöjd är, skall den anvisning meddelas: att han hos Hans Kejserliga Majestät, uti Ekonomie-Departementet af dess Senat för Finland må besvär deremot i underdånighet inlägga inom sextio dagar efter den dag, utslaget eller beslutet utgafs: att derest ändring sökes, anmälan derom inom samma tid bör hos domkapitlet göras, och, i fall af en sådan anmälan, inom andra sextio dagar nästefter första fataliedagen, med bevis från samma departement inför domkapitlet styrkas, det besvären verkligen blifvit fullföljda, allt vid talans förlust. Infaller fataliedag å helgedag, då skall den å närmast följande söckendag utsättas. Besvär öfver förslag eller utnämning till tjenst skola åtföljas af det protokoll och beslut, som förslaget eller utnämningen rörer, och uti andra mål af det öfverklagade utslaget.

§ 419.

Utställas underdåniga besvär öfver förslag, eller tjensteutnämning, eller i andra mål till förklaring, skall domkapitlet desamma alla dem meddela, hvilka besvären angå, och de afgifna förklaringarna sedan, jemte eget utlåtande, omröstningsprotokollet, i de fall då olika meningar vid målets afgörande i domkapitlet förekommit, och besvärshandlingarna till vederbörlig ort insända.

§ 420.

Har utslag, hvarigenom prest är dömd att sitt embete mista, vunnit laga kraft; då skall den skyldige till viss dag inför domkapitlet inkallas, utslaget uppläsas och prestembetet honom afsägas, på sätt i § 141 sagdt är. Styrker han med vederbörligt bevis, det han med underdånig nådeansökning ingått; göres med utslagets verkställande anstånd.

§ 421.

I hvarje domkapitel skall hållas dombok, deri alla de mål, rörande embetsfel och brott, domkapitlet under året handlagt, skola införas.

§ 422.

I hvarje domkapitel skola ock finnas:

1) dagböcker, deruti antecknas böra alla till domkapitlet inkommande mål och skrifter, med dagen när de inkommit och hvarje åtgärd, som med dem blifvit vidtagen;

2) protokolls- och utslagsbok, upptagande allt hvad domkapitlet vid dess sammanträden förehaft, förhandlat och beslutit;

3) brefbok, upptagande alla från domkapitlet utgående bref och förordnanden;

4) uppbörds- och räkenskapsbok öfver alla de medel, som under domkapitlets vård och förvaltning äro ställda.

§ 423.

Huruledes dessa böcker inrättas må, äfvensom huruledes öfriga till domkapitlets arkiv hörande handlingar, såsom visitations- och prestmöteshandlingar, allmänna bref och skrifvelser, ansöknings-, besvärs- och andra skrifter af hvad namn de vara må, förtecknas, registreras och vårdas skola, ege domkapitlet närmare föreskrifva.

§ 424.

Sekreteraren, eller den domkapitlet dertill förordnat, skall hvarje söckendag, sednast en timme före klockan tolf på dagen, uti domkapitlets embetsrum tillstädes vara, för att inkommande bref, ansökningar och handlingar emottaga och dem i dagbok genast införa. Handlingar, som enskildt ärende eller besvär angå, skall sökanden sjelf eller genom laga ombud inlemna; men om tjensteansökningars insändande under försegling gälle hvad stadgadt är.

§ 425.

Utan ordförandens vetskap och samtycke må ej utdrag af protokollen eller andra handlingar och skrifter af domkapitlets tjenstemän till någon utlärdas.

§ 426.

Gör sig ledamot af domkapitlet skyldig till embetsfel och försummelse; skall domkapitlet deröfver ransaka och den felande till varning, eller löneförlust, eller suspension, eller embetets förlust, efter som saken är till, dömma. Gäller det förlust af embete; skall utslaget derom hofrätten underställas.

§ 427.

Beträdes notarie med fel eller försummelse i tjensten; dömme domkapitlet honom till varning, eller löneförlust, eller suspension, eller tjenstens förlust, efter sakens beskaffenhet. Befinnes den af domkapitlets tjenstemän, som uppbörd af penningemedel ombetrodd är, med uppenbar vårdslöshet i förvaltningen deraf, eller med svek och otrohet, skall han genast ifrån tjensten afsättas och dertill för svek och otrohet af verldslig rätt dömmas. Brister domkapitlet härutinnan i nödig tillsyn; svare sjelf gemensamt för deraf uppkommande skada. Kan någon ledamot visa att han om tillsynen nödiga erinringar gjort; vare från ersättning fri.

Tjugutredje kapitlet.
Om kontraktsprosteembete.

§ 428.

Kontraktsprostarne äro biskop och domkapitel uti kyrkostyrelsen till biträde och skola, hvar uti sitt kontrakt, hafva tillsyn öfver lärans renhet, gudstjenstens och kyrkobrukens vidmakthållande, god tukt och ordning inom församlingarna samt presternas förhållande i lära, embete och lefverne, såsom ock vaka deröfver, att förordningar och påbud uti kyrkliga ärender behörigen iakttagna blifva.

§ 429.

Prost skall uti kontraktets särskilda församlingar visitationer anställa, så ofta han derom af biskop och domkapitel anmodas. Vid visitationen rätte sig prosten efter det, som om biskopsvisitation sagdt är, och de anvisningar domkapitlet honom till iakttagelse meddela kan.

§ 430.

Om förrättad visitation, med allt hvad dervid förekommit och till upplysning öfver församlingarnas tillstånd länder, insände kontraktsprosten ofördröjligen noggrann berättelse, jemte ett exemplar af visitationsprotokollet och inventariilängden, till domkapitlet: aflemne ock ett exemplar af visitationsprotokollet till presterskapet i församlingen, att till kyrkans handlingar, mot lösen, läggas, och anteckne i särskild längd för hvarje församling tiden, när han visitationen der förrättat.

§ 431.

Finner kontraktsprost, då han visitation anställer, något försummadt eller uraktlåtet vara, som till efterlefnad vederbörligen föreskrifvet är; förordne han att det iakttaget varder. Annat, som ej i tydlig lag utsatt är, men god ordning befrämja kunde, må han hos domkapitlet anmäla.

§ 432.

Då visitation hålles, skall kontraktsprosten kyrkobyggnaderna besigtiga och, der bristfälligheter sig visa, bättring anbefalla. Likaledes göre prosten sig underrättad om i hvad skick kyrkoherde-, kapellans- och klockarebol i församlingen befinnas. Spörjes å dem vanvård till byggnad eller häfd; då skall han derom anmäla hos domkapitlet, som efter sakens beskaffenhet bör vidtaga de åtgärder, hvilka för husesyn i allmän lag föreskrifna äro.

§ 433.

Kontraktsprost skall dagbok hålla öfver alla de ärender, som honom af biskop och domkapitel anbefallas kunna, eller eljest till prosteembetets handläggning höra, och deruti noggrannt anteckna hvad han, på embetets vägnar, i det ena eller andra ärendet tillgjort.

§ 434.

Då kontraktsprosteembete ledigt är, skall biskopen anmoda antingen den, som prostevården under tiden handhar, eller annan kyrkoherde i kontraktet, att inom viss tid val till embetets besättande anställa och dervid ordet föra. Samtlige i kontraktet anställde ordinarie prester och de, som ordinarie tjenster i församlingarna på eget ansvar förvalta, ega deruti taga del. Ej må annan än kyrkoherde i kontraktet väljas. Valet skall ske medelst slutna sedlar, utan underskrift, och den väljande deruti utsätta den man, han efter bästa förstånd och samvete för embetet lämpligast anser. Frånvarande valman må sin valsedel till ordföranden insända under omslag med påskrift att det hans röst innehåller; och skall dermed sedan förfaras såsom i § 373 om biskopsval sagdt är. Efter förrättadt val skall valprotokollet, af samtliga närvarande underskrifvet, till domkapitlet insändas; och ege domkapitlet sedan en bland de kyrkoherdar, som röster erhållit, till prost utnämna. Domprosten vare sjelfskrifven prost i det kontrakt, der han kyrkoherde är.

§ 435.

Är prost af sjukdom, hög ålder, eller annan orsak oförmögen eller oskicklig vorden att embetet förvalta; nämne domkapitlet annan kyrkoherde i kontraktet att embetet förestå.

§ 436.

När ombyte af prost sker, ehvad någon ordinarie utnämnd, eller någon till prostevårdens förvaltande förordnad blifvit, skola samtliga till prosteembetet hörande handlingar, i öfvervaro af ombud, som domkapitlet dertill utser, inventeras, innan de till embetets innehafvare öfverlemnas. Af inventeringslängden skall ett exemplar, med underskrift af tillträdaren och ombudet, till domkapitlet insändas och ett till prostearkivet läggas.

Tjugufjerde kapitlet.
Om prestmöte.

§ 437.

Hvart femte år, såsom ock deremellan, om så nödigt är, skall presterskapet i hvarje stift af biskopen, eller den hans ställe företräder, sammankallas till prestmöte å den ort, der domkapitlet har sitt säte, eller ock å annan ort, om hvilken stiftets presterskap sig å närmast föregående möte förenat.

§ 438.

Presterskapet skall kallelsen hörsamma, der ej någon af ålder, sjukdom eller annat laga förfall hindrad är; dock skola kyrkoherdarne, hvar i sin församling, tillse att gudstjensten och själavården derigenom ej något afbrott må lida.

§ 439.

Ändamålet med dessa prestmöten är dels att befordra presterskapets framåtskridande i bildning, dels att förbereda afgörandet af vigtiga frågor rörande kyrkans förvaltning och styrelse. På dem skola derföre förehafvas:

1) Förhandlingar i theologiskt vetenskapliga frågor, såsom uppläsande af uppsatser öfver ämnen från theologins särskilda delar, författade af mötets medlemmar, diskussioner öfver hithörande frågor af allmännare intresse, meddelanden angående nyare theologiska skrifter m. m.

2) Ömsesidiga meddelanden i rent andliga ämnen, såsom om församlingarnas kristligt-religiösa tillstånd, om framgången af den presterliga verksamheten i församlingarna, om vigtigare och isynnerhet mera ovanliga fall vid utöfvandet af den enskilda själavården m. m.

3) Öfverläggningar om frågor rörande behölliga förändringar i kyrkans förvaltning och styrelse, sådana dessa frågor antingen blifvit vid prestmötet väckta eller till dess utlåtande af kyrkomötet öfverlemnade.

§ 440.

Vid hvarje prestmöte må presterskapet öfverenskomma om något theologiskt ämne, hvaröfver vid nästföljande möte diskussion anställas skall, samt någon af sina medlemmar utse, som öfver detta ämne författar en kortare afhandling, att tjena till ledning för den blifvande diskussionen. Önskar annan medlem af mötet att någon theologisk afhandling dervid föredraga och vill presterskapet det deri behandlade ämnet diskutera, eller yrkas att diskussion öfver någon fråga anställas skall, utan att någon afhandling deröfver finnes af medlem i mötet affattad, må sådant ske, så framt tiden det medgifver.

§ 441.

Sex månader före den dag, till hvilken prestmöte sammankalladt är, skall hvarje kontraktsprost till domkapitlet insända skriftlig berättelse om de till kontraktet hörande församlingars tillstånd i allt hvad till församlingsvården hörer. Han må ock dervid, efter samråd med kontraktets prester, föreslå de frågor, hvilka vid mötet under öfverläggning komma borde. Sedan dessa berättelser och förslag till domkapitlet inkommit, ega dess medlemmar, hvar för sig, afgifva förslag till de frågor, hvilka de utöfver dem, som af stiftets presterskap blifvit föreslagna, önska att vid prestmötet måtte under öfverläggning komma. Öfver alla sålunda föreslagna frågor skall domkapitlet genom kontraktsprostarne, två månader förr än mötet sammanträder, presterskapet förteckning meddela. Hvilka af frågorna må vid mötet förekomma, afgöre mötet, dä det församladt är. Biskopen ege dock rätt att, utom de sålunda förut bestämda frågorna, till mötets öfverläggning framställa ny fråga, den han anser vara af den vigt, att den dervid företagas bör.

§ 442.

Biskopen ege den allmänna ordningen för mötet bestämma och densamma, på sätt i § 441 sagdt är, till presterskapets efterrättelse allmängöra.

§ 443.

Efter i kyrkan hållen gudstjenst skall biskopen, eller den hans ställe företräder, öppna mötet med ett helsningstal till presterskapet samt derefter lemna en framställning ej mindre af hvad till församlingarnas och församlingsvårdens historia inom stiftet sedan sednaste prestmöte hörer, än af de märkligaste företeelser inom den kristna kyrkan och den theologiska vetenskapen under nästnämnda tid.

§ 444.

Hvarje dag under prestmötet skall, förr än mötet till öfverläggningar sammanträder, en kort gudstjenst förrättas, vid hvilken predikan öfver en af predikanten vald text hållas skall.

§ 445.

Så väl under de diskussioner öfver vetenskapliga och kyrkliga ämnen, som under de öfverläggningar, hvilka vid mötet förekomma, före biskopen ordet. Den som tala vill, gifve det tillkänna och låte biskopen hans namn anteckna. Hvar och en skall ordet få i den ordning han sig anmält. Ej må någon ordet taga, utan det honom af biskopen är gifvet. Blir omröstning nödig i ett eller annat mål; då skall omröstningsfråga uppställas, hvar och en sin röst öppet afgifva, och för mötets mening den anses, hvilken de flesta rösterna biträdt. Äro lika många röster för olika meningar; vare biskopens röst den afgörande.

§ 446.

Prestmöte må fortfara en vecka, om så behöfves. Förekomma synnerliga omständigheter, som längre tid fordra; må det ock någon dag derutöfver fortgå. Mötets förhandlingar afslutas af biskopen med ett tal samt med bön och välsignelse.

§ 447.

Öfverenskommelser, som på prestmöte fattas och församlingsvården och presttjensten angå, skola af domkapitlet pröfvas och efter omständigheterna antingen presterskapet till efterrättelse meddelas eller ock till kyrkomöte hänskjutas. Anser mötet något stadgande i kyrkolagen eller i författningar, hvilka röra den lutherska kyrkans förhållande till staten och till andra religionssamfund i landet, eller ock de så kallade blandade angelägenheterna, såsom frågor rörande äktenskapet, eden och fattigvården, samt frågor om religionsundervisningen och uppfostran i skolan, i anseende till tid och omständigheter, ändring eller förklaring tarfva, eller nytt af nöden vara, eller förekommer annat önskningsmål, som antingen af kyrkomötes eller af regeringens beslut beror; må saken genom domkapitlet till nästa kyrkomöte öfverlemnas.

§ 448.

Vid prestmöte skall protokoll föras öfver allt hvad der förehafves och förhandlas. Mötet eger att till protokollets förande lämplige personer utse, och varde protokollet, jemte prostberättelserna, i arkivet förvaradt. Ersättning för protokollets förande äfvensom öfrige för mötet nödige utgifter utgöras af stiftets ordinarie prester.

§ 449.

Minst en gång om året skall presterskapet inom hvarje kontrakt till möte sammankomma på tid och ställe, hvarom det sig emellan på nästföregående möte öfverenskommit. Kontraktsprosten utfärde kallelse till möte och före dervid ordet. På dessa möten förehafves detsamma, som på möten med hela stiftets presterskap.

Tjugufemte kapitlet.
Om kyrkomöte.

§ 450.

Till allmänt kyrkomöte sammanträde ombud för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland hvart tionde år, eller oftare, om sådant af behofvet påkallas och hvarom regeringen i sådant fall, på skedd hemställan af domkapitel eger bestämma. Äro nio år sedan sednaste möte förlidna, anmäle erkebiskopen under Januari månad påföljande år derom hos regeringen och hemställe om ort och dag för dess hållande.

§ 451.

Kyrkans ombud vid sådant möte skola vara samtlige biskoparne i stiften, eller, der någon af dem har förfall, den af domkapitlets ledamöter stiftets presterskap i hans ställe väljer; trettio med fullmakt å ordinarie tjenst försedde prester, hvilka stiftsvis utses, femton från Åbo, nio från Borgå och sex från Kuopio stift; en lekman från hvarje af landets prosterier, samt dessutom en ledamot från landets Senat och en från hvarje af landets hofrätter äfvensom en professor från theologiska och en från juridiska fakulteten vid landets universitet, hvilka hvarje af nämde auktoriteter och fakulteter inom sig väljer.

§ 452.

Rättighet att välja de presterliga ombuden vid kyrkomöte ega domkapitlens ledamöter och tjenstemän, äfvensom i församlingarna och skolorna tjenstgörande prester. Nämnde valberättigade prester sammanträde prosterivis på dertill af domkapitlet i stiftet utsatt dag, till förrättande af valet, hvilket sker i den ordning, som för val af biskop föreskrifven är, dock med den skilnad, att hvar och en af de väljande röstar på så många personer, som från stiftet utses böra. På samma dag sker valet i domkapitlet på sätt om biskopsval sagdt är. Handlingarne vid valförrättningarna inom prosterierna skola af kontraktsprostarne inom hvarje stift insändas till vederbörande domkapitel, som efter de flesta afgifna rösterna utfärdar fullmakt för de ombud, hvilka från stiftet utses.

Lekmannaombuden vid kyrkomöte väljas af valmän, utsedde en från hvarje prestgäll, å kyrkostämma, hvarvid röstberäkningen sker efter hufvudtalet. Valmännen från hvarje prosteri sammanträda på tid och ort, som bestämmes af valmannen i den församling der kontraktsprosten är bosatt, och välje till ombud en inom eller utom prosteriet bosatt lekman. Handlingarne vid dessa val insändas likaledes till domkapitlet, som i enlighet med de flesta rösterna på enahanda sätt utfärdar fullmakt för de från prosterierna utsedda ombud.

De, som vid ofvannämnda val af såväl presterliga som lekmannaombud det närmast högsta röstetalet erhållit, vare skyldige att, vid inträffande laga förfall för ombuden, på kallelse af ordföranden vid mötet, infinna sig för att den sålunda uteblifnes plats intaga.

Besvär öfver val, som nu nämnda äro, få inom trettio dagar efter valet anföras hos vederbörande domkapitel, som eger besvären pröfva och genom utslag afgöra, med anvisning till besvär såsom i § 418 säges.

§ 453.

Till ombud vid kyrkomöte må ej den prestman väljas, som är suspenderad, eller för brott eller gröfre embetsfel under tilltal ställd. Om lekman, som till ombud vid kyrkomöte eller till valman för att sådant ombud utse väljas må, gälle hvad §§ 333 och 334 om valbarhet till ledamot i kyrkoråd stadgadt är.

§ 454.

Vid kyrkomöte föres ordet af erkebiskopen, eller den bland de öfrige biskoparne, som Kejsaren, för den händelse att erkebiskopen har förfall, dertill förordnar. Ordföranden ege ock att kallelse till mötet utfärda till den af regeringen utsatta dagen och orten.

§ 455.

Allmänt kyrkomöte tillkommer att föreslå ny samt förändring och förklaring af gällande kyrkolag, hvarefter kyrkomötets förslag Kejsarens och Ständernas pröfning och godkännande underställas; att antaga ny psalm- och evangeliibok, kyrkohandbok, katekes och bibelöversättning; att afgifva utlåtande i de frågor, hvilka af regeringen till detsamma öfverlemnas, angående den evangelisk-lutherska kyrkans förhållande till staten och till andra kristna eller icke-kristna religionssamfund i landet, äfvensom rörande de så kallade blandade angelägenheterna, samt att framställningar och önskningar i frågor af omförmälta beskaffenhet hos regeringen anmäla. Kyrkomötet eger också utse de män, hvilka skola utarbeta förslag till förändring af kyrkolag, psalm- och evangeliibok, kyrkohandbok, katekes och bibelöfversättning. Innan sådana förslag kyrkomötet föreläggas, skola församlingarna och presterskapet deröfver sitt utlåtande afgifva.

§ 456.

Vid öfverläggningarna under mötet skall hvar och en ordet få i den ordning, han hos ordföranden sin önskan att tala anmält. Blir omröstning för beslut nödig; skall den, sedan omröstningsfråga uppställd blifvit, med slutna sedlar anställas. Är omröstningsfrågan sådan, att afgöras skall mellan bibehållande af hvad förut gäller och förändring deraf, skola minst tre fjerdedelar af de afgifna rösterna hafva utfallit för förändring, för att en sådan skall anses beslutad vara. Men gäller omröstningsfrågan valet mellan olika föreslagna förändringar, skall före rösternas uppräknande en af dem uttagas och förseglad afläggas; befinnes, vid de öfrigas uppsummerande, rösterna lika delade, må denna sedel öppnas och gifva utslaget; är pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.

§ 457.

Den arbetsordning, som vid mötet för öfrigt följas bör, ege mötet sjelf bestämma.

§ 458.

Kyrkomöte skall med offentlig gudstjenst begynnas och afslutas.

§ 459.

Mötets förhandlingar få icke utöfver en månad fortfara.

§ 460.

Mötets valde ledamöter böra erhålla arvode, hvilket, så vidt det utgår till ombud för presteståndet, stiftsvis beräknas och gäldas af alla valberättigade inom detta stånd, samt för de prosterivis utsedde lekmän uttaxeras ur kyrkokassorna efter församlingarnas folkmängd, utur hvilka kassor jemväl öfriga kostnader för mötet efter enahanda grund skola gäldas.

§ 461.

Denna kyrkolag skall gälla från och med den 1 Juli 1870.

 

Det alle, som vederbör, till underdånig efterrättelse länder. Helsingfors, den 6 December 1869.

Enligt Hans Kejserliga Majestäts Eget Beslut
och i Dess Höga Namn,
Dess tillförordnade Senat för Finland.

 

OTTO af SCHULTÉN. V. FURUHJELM. K. FURUHJELM. EUGEN von KNORRING. J. SNELLMAN.

C. CRONSTEDT. ROBERT TRAPP. S. H. ANTELL. J. PH. PALMÉN.

G. M. Wænerberg.

 

[Författning på finska – säädös suomeksi.]