FINSKA LÄKARESÄLLSKAPETS HANDLINGAR.

  I Sydamerika, särskilt i Bolivien, Peru och vestra delen af Brasilien, odlas en buskformig växt, som bär namnet Erythroxylon Coca och hör till familjen Erythroxyleæ. Buskens höjd vexlar emellan 1—1½ meter. Bladen äro oklufna, elliptiska, smalare emot bladskaftet än emot ändan af bladet. Deras längd vexlar emellan 4 och 10 centimeter, deras bredd emellan 12 och 45 millimeter. På den öfra ytan är deras färg grön, på den undra blekgul. De torra bladen hafva en stark lukt af thé och, när man tuggar dem känner man en arom, som påminner om thé och senare en lätt sammandragande smak. — NIEMANN och WÖHLER hafva i bladen af Coca upptäckt en i färg- och luktlösa prismer kristalliserande, i vatten svårlöslig, i alkohol och æther lättlöslig alkaloid, hvilken de benämnt Cocain och som har formeln C¹⁶ H²⁰ NO⁴, HO. Cocainet smälter vid 78° C. och stelnar derpå i kristalliniska nålar. Dess alkoholiska lösning reagerar afgjordt alkaliskt. Syror neutraliseras fullständigt af denna alkaloid, men salterna äro amorfa så när som på föreningen med chlorvätesyra, hvilken kristalliserar i fina strålar. Då Cocain kommer i beröring med tungan, blir denna senare känslolös och oförmögen att emottaga smak-intryck.

  Historik. Af Sydamerikas Indianer har Coca eller Cuca (enligt CHRISTISON benämna de infödde växten så) blifvit begagnad sedan urminnes tider. Före Spaniorernas eröfring hade endast presterna och Incas rättighet att använda medlet, men från nämnda tidpunkt blef dess bruk allmänt. Spaniorerna uppmuntrade odlingen af Coca och visste att deraf draga nytta. Ar 1872 uppskattades enligt RABUTEAU värdet af i handeln utsänd Coca till mera än 25 millioner francs (?). — Det är endast omkring 20 år som Coca varit foremål for vetenskapliga forskningar, ehuru redan långt tidigare särskilta författare skrifvit arbeten om detta ämne. Utom de redan nämnda vetenskapsmännen, NIEMANN och WÖHLER, hafva MANTEGAZZA, DEMARLE, ROSSIER, MORENO Y MAÏZ, LIPPMAN, GAZEAU (1870), CHRISTISON (1870, 1875) och MANUEL A. ESPINOSA (1876) anstält vetenskapliga undersökningar angående Coca. GAZEAU’s försök, hvilka utförts under RABUTEAU’s auspicier, hafva ådagalagt, att Coca bör hänföras till den grupp af ämnen, som höja ämne-omsättningen i kroppen (”les moditicateurs de la nutrition, dans le groupe des excitateurs de cette même fonction”).

  De fysiologiska verkningarna af Coca. I hela Sydamerika står Coca i högt anseende. Såväl invånarne som de resande prisa medlet for dess utomordentliga egenskaper. Under bruk af Coca kan man tillbringa flere dagar utan föda och sömn och likväl underkasta sig de största ansträngningar. Resande kunde med otillräcklig näring, då de begagna Coca, tillryggalägga de längsta sträckor på kort tid utan att känna någon kraftförlust. UNANUÉ berättar från Paz’ belägring år 1781, att endast de invånare, som förbrukade Coca, kunde uthärda hungern och mödorna derunder; de öfriga dukade under. Af soldaterna, som voro tvungna att göra forcerade marcher, omkommo nästan alla med undantag af dem, som begagnade Coca. Under sednaste Balkan-öfvergång skulle högst sannolikt många af de tappra Ryssar, som fröso ihjäl i Balkan-bergens drifvor, hafva blifvit räddade, om armé-förvaltningen skulle försett soldaterna med Cocablad. Den af medlet utöfvadé stimulerande verkan hade säkert varit på sin plats hos de af kölden och strapatserna bedöfvade soldaterna. Professor CHRISTISON i Edinburgh gjorde sina första försök med Coca år 1870. Han öfvertygade sig om, att en infusion på Folior. Coca ʒij med tillsats af 5 gran kolsyradt natron befriade två unga män, hvilka gjorde en lång vandring på nykter mage, från känslan af hunger och trötthet. Efter att hafva förtärt infusionen, kunde de åter göra en vandring på en timme. De till experimentet använda Coca-bladen voro åtminstone 7 år gamla. 1875 återtog CHRISTISON sina experiment med Coca af mindre god qvalitet. Efter ansträngande fotvandringar intogo tio studerande Coca-infusion. Två erforo ingen verkan, hos flere minskades tröttheten endast obetydligt, hos fyra försvann den alldeles, och bland dessa var en ung man, som hade tillryggalagdt 30 engelska mil utan att äta. Hos alla försvann sugningen efter föda för någon tid. Prof. CHRISTISON gjorde nu ett experiment på sig sjelf. Sedan han öfvertygat sig om, att han genom att tillrygga lägga en viss vägalängd blef ytterst utmattad, företog han sig samma vandring försedd med Coca. Han begynte tugga bladen, då han nästan hade nått målet för sin vandring. Huru förvånad blef han ej, när all känsla af trötthet försvann. Den återstående sträckan kunde han gå med ledighet och kände ingen hunger, ehuru han på 9 timmar ej hade förtärt något. En annan gång besteg CHRISTISON ett 3,224 fot högt berg och tuggade ¹/₃ drachme Coca, sedan han ytterligt utmattad hade nått bergets spets. Han kände sig snart rask igen och uppnådde bergets fot utan att känna till någon hunger eller törst. Kort derpå åt han med utmärkt appetit en god middag. Fem dagar sednare gjorde han samma vandring och intog 90 gran Coca. — Sjelf har jag med Coca-bladen gjort följande försök. Sedan jag iakttagit, att jag efter en vandring på 4 à 5 verst, hvilken jag någon gång företagit, konstant kände mig uttröttad och påföljande dag haft en egendomligt smärtsam känsla af trötthet i lårens främre muskler, företog jag mig Nyårsdagen i sällskap med en äfvenledes ovan fotgängare, en 44 år gammal tjensteman, en vandring på 16 verst. Vi hade hvardera på oss ett pakett med ʒj Coca-blad. Våra öfverplagg utgjordes af ganska tunga pelsar, och vi hade framför oss en mindre beqväm väg, emedan den kort förut fullna snön genom kölden hade blifvit pulverformig och på en sträcka af flere verst för hvarje steg lät våra fötter sjunka ned till fotknölarne. Vandringen begynte kl. 2¼ e. m., kl. 4 e. m., hade vi gått en mil utan trötthet och kl. 6 e. m. voro vi vid målet för vår vandring. Under vägen observerades af oss en ymnig afsöndring af gröngul saliv samt en glad sinnesstämning, som yttrade sig i ett under hela vägen fortsatt lifligt samtal. Vi kände till ingen trötthet, hunger eller törst. Dock gjorde vi senare på aftonen skäl för oss vid ett godt qvällsvardsbord. Följande dag hade vi ingen känsla af trötthet i lårmuskulaturen eller andra muskler. Coca-bladen förbrukades af oss på följande sätt. Vi satte en nypa af dem i munnen, bildade deraf en buss, hvilken vi tuggade så länge den lem- nade något ifrån sig, hvarefter bussen aflägsnades och ersattes med en ny. Hunna till målet hade vi förbrukat hela vårt Coca-förråd, således ʒj hvardera. — Emedan jag med framgång begagnat Coca såsom läkemedel emot en med gasansamling förenad smärtsam dyspepsi, hvaraf jag lidit, har jag varit i tillfälle att på mig göra åtskilliga iakttagelser. Om jag tuggat Coca-blad, då jag känt mig uttröttad och sömnig, har jag blifvit lifvad och kunnat arbeta, hvartill jag förut varit oförmögen. Min appetit har af Coca hellre blifvit ökad än minskad, dock känner jag ej under bruk af Coca detta sugande begär efter föda som vanligt, om jag på flere timmar uppskjuter mitt mål. Efter några dagars bruk af medlet blir min tunga beröfvad eu del af sin epithel-beklädnad och röd samt ömmar, då jag i munnen infor skarpare ämnen. Derjemte har jag hos medlet bestämdt iakttagit en lindrigt afförande verkan. Min dagliga dos har vexlat emellan ʒj och ʒij.

  Att Coca i hög grad skulle väcka fysiologernas intresse, ligger i sakens natur. Den forskande menskliga anden kunde ej nöjas med de glänsande beskrifningarne öfver Coea-bladens underbara verkningar, utan ville nödvändigt utröna, huru en sådan effekt kunde åstadkommas. Den enda väg, som kunde föra till målet, var det vetenskapliga experimentets. Den beträddes med stor framgång af D:r GAZEAU, hvilken under RABUTEAU’s ledning med medlet anstälde tre olika serier af försök. Den första försöksserien indelades i två perioder, hvardera af en veckas längd. Under hela serien förde G. samma diet. Den andra veckan intogs derjemte för hvarje dag 10 gramm Coca, som fördelades i flere doser, hvilka nedsväljdes med vatten. Denna försöksserie ådagalade, l:mo att qvantiteten urinämne under bruk af Coca ökades med 11 på 100; 2:do att kroppsvigten aftog med i det närmaste 1 kilogramm.

  Ingen qvantitativ bestämning af den genom respirationen afsöndrade kolsyre-qvantiteten blef utförd, men man kan af den förökade qvantiteten urinämne draga den slutsats, att äfven kolsyra blifvit bildad i större mängd. Vid en annan försöksserie förtärde G. 20 gramm Coca för dag och då förökades urinämnet med 16 på 100. De organiska affallens mängd var sålunda större. Slutligen gjorde G. en tredje serie försök, hvarunder han inskränkte sin kost till sjette eller sjunde delen af den vanliga. Äfven nu utföll resultatet i samma anda. Under den knappa kosten med Coca afsöndrades mera urinämne än under samma kost utan Coca.

  Under den försöksserie då GAZEAU förtärde 20 gramm Coca för dag, steg hans kroppstemperatur med 0,32° C. och hans puls gjorde på hvarje minut 11,2 flere slag än normalt. Respirationen påskyndades äfvenledes, ty, medan den normala var 16,7 i minuten, höjde sig den genom Coca uppdrifna till 22 inom samma tidsmoment. Dessa fakta äro ytterligare bevis på Coca-bladens förmåga att höja ämne-omsättningen. Coca-bladens inverkan på munnen, ventrikeln och tarmkanalen skildras af RABUTEAU på följande sätt. Då man tuggar blad af god qvalitet, blir den rikligt afsöndrade saliven gul. Man känner nästan omedelbart aromen af the och senare en bäsk smak, som är lätt sammandragande. Efter några ögonblick försvinner den aromatiska smaken och endast den sammandragande är qvar. I början afsöndras saliven i något större mängd, men sedan bladens smak blifvit sammandragande, minskas salivationen och munnen tyckes helt och hållet torka. Omedelbart iakttages en viss anesthesi af tungans och munnens öfriga slemhinna. Min erfarenhet öfverensstämmer härmed, dock iakttog jag ej någon torka i munnen, innan jag en längre tid hade tuggat Coca. Detta medel underlättar matsmältningen och lugnar ventrikeln. Dess mest anmärkningsvärda egenskap är dock desa förmåga att stilla hungern. Då GAZEAU experimenterade med otillräcklig föda, kände han de vanliga verkningarne af en svältkur, såsom smärta i epigastrium och allmän svaghet, så länge han ej begagnade Coca. Under bruk af Coca kunde han deremot, utan att generas af något likartadt, invänta de knappa måltiderna. Då GAZEAU begagnade 10 till 20 gramm Coca för dag, iakttog han ökad afsöndring i tarmkanalen. Den första och andra dagen yttrade sig denna genom några afföringar, de följande dagarne derigenom att afföringarne försiggingo lättare än vanligt. Äfven urinafsöndringen ökas under begagnande af Coca. Under dagligt bruk af Coca ökades G:s urinmängd från 1,361 gramm till 1,748 gramm för dag. Dosen af 20 gramm för dag ökade likaledes qvantiteten af urin, ehuru ej i högre grad än den föregående; detta sannolikt beroende derpå att denna större dos framkallade ett starkare diarrhé. — På nervsystemet inverkar Coca toniserande eller stimulerande, i olika grad efter den qvantitet, som begagnas. Enligt GAZEAU verka de pulveriserade bladen i dos af 3 till 5 gramm rent toniskt; de meddela en känsla af kraft utan öfverspänning. I dos af 8 till 10 gramm kommer till den toniserande verkan derjemte en stimulerande. Efter mycket stark dos, 20 à 30 gramm, uppträda förgiftningssymptom. Djur, som erhållit så höga doser, förete några snart öfvergående skakningar, hvilka åtföljas af allmän svaghet, företrädesvis markerad i djurens bakben. MORENO Y MAÏZ och LIPPMAN, hvilka hvardera till sina experiment begagnat Cocain, hafva trott sig kunna jemföra verkningarna af denna alkaloid med dem af strychnin. — På sömnen har G. ej iakttagit någon särdeles verkan. Han insomnade kanske mindre lätt då han intog 10 gramm Coca. Andra författare påstå deremot bestämdt, att detta medel framkallar sömnlöshet. Jag har iakktagit, att jag lättare kunnat hålla mig vaken, då jag begagnat Coca, men om jag gått till sängs, har jag insomnat såsom vanligt, äfven om jag haft en buss af Coca-blad i munnen. — Slutligen observerade G., då han genomgick sin svältperiod, att han under bruk af Coca kunde arbeta utan att känna den svaghet, hvilken han tidigare under samma period haft känning af utan Coca.

  De hygieniska och therapeutiska verkningarne af Coca äro motsatta dem, som framkallas af alkohol och caffein, ty, medan de senare bespara kroppens beståndsdelar och på den grund med framgång administreras i konsumptiva sjukdomar, påskyndar Coca ämne-omsättningen i hög grad och sätter kroppen i stånd att producera mera arbete. Här nedan skola vi finna, att äfven Coca i vissa fall med framgång blifvit använd i phtisis. Dessa fall äro sådana der kroppens assimilationsförmåga är upphäfd eller i hög grad minskad och med afseende å den verkar Coca fördelaktigt genom sin egenskap att höja födoämnenas assimilation. Det ser ut som om Coca’s verkan vid konsumptiva tillstånd skulle inskränka sig till att befordra denna del af ämne-omsättningen. Att Coca under pathologiska förhållanden ej skulle höja desasssimilationen tyckes äfven framgå af den observation, som några författare påstå sig hafva gjort, att nemligen Coca vid tyfus skulle minska urinämne qvantiteten samt nedsätta pulsfreqvensen och febern. Detta påstående torde dock tarfva ytterligare bevis. Under normala förhållanden påskyndar Coca deremot alltid ämne-omsättningen i dess helhet. Det är orsaken hvarföre Indianen, som förbrukar Coca, känner sina krafter ökas och sin energi lifvas. Medan han tillryggalägger hundradetals mil och tuggar sin Coca, förbrukar han vida mera ämnen än vanligt. Om nu dessa ämnen ej tillföras kroppen, så förbrukas dennas gamla förråder, och individen magrar af. Efter författarenas enstämmiga påstående kan kroppen ej länge tåla vid den utomordentliga ämneförbrukningen, utan äta Indianerna städse under dagens lopp en viss qvantitet föda och taga tidt och ofta skadan igen genom ymnig tillförsel af näringsmedel. Så berättar WEDDELL från sin resa, att de Indianer, som åtföljde honom, under dagens lopp ständigt tuggade Coca och under sin enda måltid på aftonen förtärde så mycket lifsmedel som åt honom räckte till för två dagar. Frånvaron af hungern anses bero på den känslolöshet, som Coca framkallar i munnens och magens slemhinna. Möjligtvis bidrager den i stor mängd nedsväljda saliven att försvaga denna känsla. — Inom therapin har Coca tillsvidare haft en ganska inskränkt användning. MANTEGAZZA rekommenderade Coca vid dyspepsie, gastralgi och enteralgi, vid svaghetstillstånd efter tyfus och blödningar, i skörbjugg och anemi, i hysteri och hypochondri samt vid sinnessjukdomar med depression. ALBERS ställer indikationerna för Coca i likhet med den föregående. GAZEAU har användt Coca i stomatitis, gingivitis, gastriska störingar och phtisis. RABUTEAU tror, att Coca med fördel skall kunna användas vid glykosuri och albuminuri, emedan det för honom är sannolikt, att Coca i följd af sin exciterande verkan på nutritionen skall framkalla forbränning af de socker- och albuminhaltiga ämnen, hvilka sålunda komme att förbrukas, i stället for att afsöndras såsom ren förlust. — Enligt DEMARLE lemnar tuggning af Coca goda resultat vid stomatitis mercurialis. GAZEAU anser medlet vid denna affektion tillochmed öfverträffa chlorsyradt kali. Doktor PAQVALIN har äfven, enligt ett skriftligt meddelande till mig, i denna åkomma af Coca sett god verkan, hvarföre han nu mera föreskrifver såväl sublimat som Deutojodet. hydrargyri upplösta i en Coca-infusion (3x) Lbj. Vid smärtsamma ventrikel-åkommor verkar Coca fördelaktigt genom sin anestheserande förmåga. Såsom jag här ofvan nämnt, har jag i ett sådant fall af medlet hos mig sjelf erfarit god verkan. Hos lungsotister underlättar Cocan matsmältningen, minskar kräkningarne, förtager den dåliga smaken och tillåter dem derigenom att öfvervinna sin motvilja emot föda. En lungsotist, hvilken förut hade en oöfvervinnelig afsmak för mat, kunde, sedan jag föreskrifvit honom Coca, äta utan leda, hvarjemte medlet utöfvade en lifvande inverkan på hans nedslagna sinnestillstånd. Han förbrukade af medlet ʒij för dag. Det tyckes vara en motsägelse derntinnan, att Coca användes i phthisis, emedan detta medel höjer ämne-omsättningen. Denna motsägelse löses dock, när man betänker, att Coca befordrar födoämnenas assimilation på samma gång som Coca verkar på desassimilationen.

  Administrationssätt och doser. Sydamerikas Indianer bära alltid hos sig ett visst förråd Coca. Då de ännu tugga, ordna de bladen till ett antal af tio eller tjugu, borttaga bladskaften och införa bladen i munnen. Med tungan bildas af dessa en buss, som ställes emellan tandköttet och kinden. Ofta bereda de sig på förhand ett visst antal kulor (accullica), hvilka de förvara i en säck (chuspa). Innan kulorna begagnas, införes i dem ett slags ämne, hvars sammansättning i olika landsdelar är olika, men hvilket alltid är mer eller mindre alkaliskt (llipta). Detta ämne liar förmågan att utveckla aromen i Coca mycket hastigare och mera intensivt än den föga alkaliska saliven. Man förklarar dess verkan på följande sätt. I bladen är alkaloiden Cocain förenad med organiska syror, hvilka föreningar af alkali sönderdelas, så att Cocain blir fri och sålunda verksammare kan utveckla sina egenskaper. — Enligt GOSSE bära Indianerna ständigt en sådan buss i munnen, ersätta den med en ny först, sedan alla extraktiv ämnen blifvit förbrukade och den fibrösa väfnaden ensam är qvar. De aflägsna bussen ej ens under sömnen. På detta sätt förbruka de i dygnet 1 till l½ uns, då de äro overksamma, men en dubbel sats när de arbeta natt och dag. — Administrationssättet vid sjukdomar rättar sig efter den åkomma, emot hvilken Coca användes. Vid stomatitis tuggas bladen, vid gastritis och dyspepsi nedsväljas de såsom pulver. Äfven kan ett officinelt preparat, hvilket innehåller de verksamma beståndsdelarne, användas. Kallt vatten, som under 24 timmar får vara i beröring med Coca, förblir lukt- och smaklöst, det antager endast en gulaktig färgskiftning. Infusion på bladen liknar till sin färg, lukt och smak mycket thé. Enligt RABUTEAU är dekokten ett dåligt preparat, emedan bladens verksamma beståndsdelar förstöras genom värmens inverkan. Tinktur och Elixir äro deremot goda preparat. Tinkturen beredes genom att behandla 100 gramm pulveriserade blad med 1000 gramm alkohol. För att erhålla elixiren tager man till samma qvantitet Coca 700 gramm alkohol och 300 gramm socker. Af tinkturen beredes Coca-vin på samma sätt som man af T:ra Chinæ får China-vin. Ett skedblad af tinkturen eller elixiren innehåller de verksamma beståndsdelarne af 2 gramm. Man kan alltså gifva dem i dos af 5 till 10 skedblad om dagen.

  Ofvanstående uppsats är till väsendtliga delar ett referat af RABUTEAU’s afhandling om Coca i hans ”Elements de Thérapeutique et de Pharmacologie. Paris 1872”. Derjemte har jag för uppsatsens redaktion anlitat årgångarne 1876 och 1877 af Journal de thérapeutique och POSNER & SIMON’s Arzneiverordnungslehre Berlin 1867. Min afsigt med denna uppsats har varit, att fästa herrar läkares uppmärksamhet vid ett verksamt, härtills föga uppmärksammad t medel. Då man betänkar huru många litet eller alldeles icke verksamma medel ännu begagnas inom therapin, synas mig alla sträfvanden, att få dessa utbytta emot verksamma sådana, vara på sin plats. Att Coca verkligen är ett verksamt medel, derför talar redan dess allmänna användning i det land, derifrån medlet härstammar. — Jag vill för deras räkning, hvilka önska försöka medlet, nämna att goda Coca-blad fås hos Apothekaren Rahm i Åbo.