Ingenjören Rolf Wilén och Wärtsilä-yhtymä O/Y—Wärtsilä-koncernen A/B — ingenjören Otto Andresen; upphävande av patent; ny uppfinning? 2/6 1933 hade ingenjören Andresen beviljats patent under n:o 15239 på en uppfinning, angiven i patentanspråk av följande lydelse: »Barkningstrumma, konstruerad av sammannitade yttre ringspann och inre, i trummans längdriktning förlöpande skivor, av vilka nitflänsarna hava en inbuktning, kännetecknad därav, att de mer eller mindre takformiga, långsgående inbuktningarna hava en höjd av cirka sjundedelen eller mindre av skivans hela bredd, varvid denna bredd är så stor, att det på varje nitfläns får plats minst två eller tre nitrader». Ingenjören Wilén hade efter stämning å ingenjören Andresen vid Helsingfors RR yrkat, att enär den medelst berörda patent skyddade uppfinningen icke kunde anses såsom en ny sådan, helst den vid tidpunkten för inlämnandet avansökan om berörda patent varit på sådant sätt öppet utövad, att den med ledning därav kunde av sakkunnig utövas, nämnda patent, som förty icke bort beviljas, måtte förklaras för ogiltigt; och hade aktiebolaget Kone ja Silta O.Y.—Maskin och Bro A.B., som jämväl tagit sig talan i saken, förenat sig om ingenjören Wiléns käromål. RR fann medelst u. 27/5 1938 det väsentliga i den uppfinning, innefattande mantel- eller barkningsjärn till barkningstrumma, varå ingenjören Andresen 2/6 1933 erhållit ovan beskrivna patent, bestå däri, att inbuktningarna i manteljärnen enligt patentet borde hava en höjd av vid pass sjunde delen av manteljärnets bredd eller mindre samt att nitflänsarnas bredd borde vara så stor, att på vardera flänsen gåves plats för tre nitrader; och som därav, att inbuktningarna i barkningsjärnet gjorts lägre i förhållande till järnets bredd än tidigare varit vanligt, materialbesparing ernåtts utan att, så vitt visats, trummans effektivitet nedgått, och den ändring i tidigare använda konstruktioner, att flänsarna i barkningsjärnen gjorts väsentligt bredare och av denna orsak krökta i överensstämmelse med trummans periferi, haft till påföljd att barkningstrummans fasthet ökats i högre grad än materialåtgången samt till följd av allt detta möjlighet att bygga större barkningstrummor givits, fann RR den av ingenjören Andresen verkställda konstruktionen vara sådant resultat av uppfinningsverksamhet, som kunde medelst patent skyddas. Vidkommande särskilt påståendet att uppfinningen skulle tidigare öppet utövats, fann RR väl ostridigt att vid Killinkoski bruk tidigare än ansökan om patentet ingivits en barkningstrumma varit i användning, vari barkningsjärnen varit takformiga på enahanda sätt med vad som vore fallet enligt patentet, men då flänsarna i nämnda barkningsjärn icke varit av den bredd, som för patentet vore betecknande, fann RR användningen av barkningstrumman på Killinkoski bruk icke hava utgjort hinder för meddelande av patentet n:o 15239, vid vilket förhållande och som annan öppen utövning av uppfinningen icke föreburits, RR förkastade käromålet och ålade ingenjören Wilén att ersätta ingenjören Andresen dennes rättegångskostnader. Åbo HovR lät medelst d. 24/2 1939 bero vid RR:s utslag samt ålade ingenjören Wilén och bolaget att solidariskt ersätta ingenjören Andresen dennes i HovR havda kostnader i målet. HD (justitieråden Idestam, Gylling och Heinonkoski) d: ej ändring. (Justitierådet Molin yttrade: »Jag finner, att den anordning, varå ingenjören Andresen erhållit patent under n:o 15239, blott innefattar en omdimensionering av ett förut känt och i öppet bruk taget manteljärn till barkningstrumma och sålunda icke innebär en sådan ny uppfinning, å vilken patent kan meddelas, varför jag prövar rättvist att, med upphävande av RR:s utslag och HovR:s dom, i stöd av 1 och 2 §§ kungörelsen angående patent av 21/1 1898 förklara omförmälda patent ogillt, men få ingenjören Wilén och Wärtsilä-koncernen A/B med avseende å sakens beskaffenhet själva vidkännas sina däri havda kostnader.» — Justitierådet Andersin hade samma mening som justitierådet Molin.)